torsdag 7 december 2017

Diskvattnet rinner in i tvättmaskinen

Vi fick låna en lång slang med krok på av Jesús pappa, och med den fixade Jesús stoppet i avloppet medan Disa och jag var på teater. Stoppet var en massa tvålrester som verkar ha bildats under lång tid från tvättmaskinen, den delar avloppsrör med diskhon därunder diskbänken.
Sedan fick Jesús inte ihop röret igen. Inget som förvånade mig, han visste ju inte ens skillnad på olika glödlampor när vi träffades, men att rören satt så illa som de alltså gjorde hade jag inte förstått. Det märkte jag när jag skulle gå och lämna Disa hos barnvakten på måndagskvällen och därefter fortsätta till engelskkursen.
Det sprutade ut vatten från skåpet under diskbänken! Det vällde ner på golvet, vattnet nådde bort till ytterdörren. Det nätt och jämt hopsatta röret tålde lite diskvatten, med en hink under röret, men det tålde inte trycket från tvättmaskinen.
Det blev ingen engelska.
Jag stängde av tvättmaskinen, placerade Disa i soffan, kontaktade barnvakten, hörde med Milagros om jag kunde köra klart tvätten i hennes maskin. Ja, den hade prioritet. Disa hade varit dålig i magen och det fanns inga mer rena kläder, förutom pyjamasen, men den kunde hon ju inte ha till skolan nästa dag.
Herregud. Magproblemet, hundra byten av kläder, dessutom stod hon på toalettstolsringen, halkade och for ner med hela foten i toan. Jesús som jobbade sent, inställd lekträff, bada unge, äta kall mat när det blev tid, och nu detta. Nä.
Somliga dagar vill man bara att de ska ta slut.

Nu har ägaren varit här och tittat. Det fattas visst någon mojäng för att röret ska kunna skruvas ihop igen. Han åkte iväg för att köpa den, men det är osäkert när han kommer tillbaka, han måste visst till stan i eftermiddag.



Föregående skrev jag i tisdags.
Fortsättningen: Ägaren kom tillbaka med mojängen. Konstaterade att Jesús råkat trycka bort alla gummigrejer i lederna till rören, därav vattensprutet. Han fixade det.
Trodde vi.
På onsdagskvällen visade det sig att rören fortfarande läcker litegrann. Men värsta problemet är att stoppet har flyttat på sig. Nu rör sig allt vatten mellan diskhon och tvättmaskinen. När Jesús tömde tvättmaskinen på vatten för att stoppa i en ny tvätt vällde allt vatten upp i diskhon.
Och allt diskvatten som han använt under eftermiddagen har runnit in i tvättmaskinen.
Suck.
Någon som haft liknande problem? Jag googlade på rubriken, men hittade ingenting.

tisdag 5 december 2017

Tio dagar utan att frysa

Nu kommer ett av de obligatoriska klaga-på-den-andalusiska-vintern-inläggen.
Men jag måste få skriva av mig detta.
Det har varit en otroligt varm och torr höst. Så torr att ingen svamp har vuxit coh kastanjeskörden är dålig. men till slut kom den ju ändå, vintern. På någon dag byttes den sköna värmen mot en maxtemperatur på nio grader och minimitemperaturen 0. Jag var ute med en kompis på torsdagskvällen. På hemvägen skakade jag så mycket av köld att jag inte kunde prata alls. På fredagen fick jag betalt för ett jobb och på lördagen spenderade jag alla pengar, samt en del till, på en varm jacka, en supervarm tröja som jag kommer att bära varenda dag tills den spanska vintern tar slut, ytterligare en tröja, och mössa, halsduk och vantar till Disa.
Den där varma tröjan och jackan har jag på mig just nu, här i arbetsrummet, eftersom jag flyttat elementet till sovrummet så det ska vara uppvärmt när jag går och lägger mig, och jag har en stor filt om benen. Ute är det just nu sex grader och inne dubbelt så mycket, men en inomhustemperatur på 12 grader är inte behaglig. Felet är att de andalusiska husen är så fruktansvärt dåligt byggda! Oisolerade, otäta så att vinden blåser in under dörrar och vid fönstren, som alltid bara är englasfönster.
När Milagros flyttade hit med sin sambo från Kantabrien i norr hade hon två krav: att de skulle bo i hus, och att huset skulle ha element.
Det fanns inget hus i Aracena med element. Hon kunde inte tro det. I Kantabrien är alla hus isolerade, och har element. Ofta tvåglasfönster också. Många gånger ingår uppvärmningen av huset i hyran.
Inte här. Som mest kan man ha en luftkonditioneringsapparat som sprutar varmluft också. Sedan köper man ett eller ett par elektriska element på hjul som man flyttar runt mellan rummen, beroende var man tänker vara en längre stund. Hela tiden med tanken på hur dyr elen är, och att all värme försvinner ut genom springorna så fort man stänger av elementet. Vi har ju turen att ha braskamin, men tänder den inte om vi inte planerar att vara i vardagsrummet länge.
Milagros har sytt stora, tunga sandpåsar som täcker glipan mellan ytterdörren och golvet.
Jag fortsätter att frysa. Det finns ingenstans att gå för att bli varm.
Det verkar ofattbart att vi var i Fuengirola för en vecka sedan och Disa lekte naken i sanden. Nu var det visserligen en ovanligt varm helg för årstiden, men det är mycket varmare vid kusten på vintern.
Ingen andalus tål att höra kritik om deras dåliga hus.
Ingen tror att jag menar allvar med att jag vill åka till Sverige på vintern för att slippa frysa.
Det blir faktiskt en Sverigeresa snart. Över jul. Den varar i tio dagar, en timma och tio minuter enligt flygbolaget. Så länge är det som jag inte kommer att frysa den här vintern.

måndag 4 december 2017

Inte utan min tryckkokare

Jag vet inte hur vanligt det är i Sverige, men här i Spanien finns en tryckkokare i vart och vartannat hushåll. Tryckkokaren är nästintill oumbärlig. Alla dessa traditionella grytor och buljonger och kräver flera timmar i köket, i tryckkokaren görs de på en kvart.
Min kompis Milagros har två, hennes mamam fem, och förstod inte att vi kunde leva utan tryckkokare innan vi köpte vår för en och en halv månad sedan. Till och med svärfar gör sina fantastiska grytor i tryckkokare.
Vi bestämde oss alltså för att testa, tio år efter alla andra. Järnaffären har allt, även tryckkokare.
Jag tycker att de där apparaterna är ganska läskiga och har låtit Jesús laga maten i tryckkokaren (han lagar det mesta ändå), och varje gång häpnar vi över att man kan göra en pisto på sju minuter, eller kött i sås på tio.
Nu har jag för första gången själv lagat mat i tryckkokaren. En klassisk puchero. Jesús guidade från andra sidan telefonen (på jobbet), jag hade inte ens satt på locket själv innan och visste inte hur man gjorde, och jag skickade bild till honom hur det såg ut. Jag fick tummen upp och skickade tillbaka symboler för en bomb och en figur med hjälp på huvudet och kände mig väldigt lustig.
Men det är ju läskigt! Jag vet åtminstone en som hanterat sin tryckkokare fel och fått brännskador i ansiktet av den heta ångan.
Jag lämnade köket (för säkerhets skull), och efter 18 minuter gick ajg tillbaka och stängde av plattan.
Inget otäckt hade hänt.
I kokaren fanns fem liter puchero (buljong på olika sorters ben, kött, svål, kikärter), klar efter mindre än tjugo minuter, mot de vanliga 2-3 timmarna. Helt otroligt.
Nu sitter jag vid skrivbordet med en kopp doftande, god buljong med mynta i.
Om en stund hämtar jag Disa från skolan, hungrig kommer hon att vara, och då har jag hennes favoritmat färdig, med mycket kyckling och fideo, småpasta.
Aldrig mer utan tryckkokare.

fredag 1 december 2017

Kattungen



Vargen drar fram som en storm genom huset. Hoppar, springer, flyger fram så fort att han krockar med dörrar, bokhyllor, bord.
Häromdagen ramlade han ner från trappan, och i förrgår hade han så bråttom att hoppa ut i pation genom köksfönstret att han missade att fönstret var stängt, dunkade emot glasrutan och ramlade ner i sin vattenskål.
Han har gjort sönder två matskålar i porslin, hushållsvågen, en blomkruka, bitit av sladden till en mobilladdare samt bitit av slangen till min insulinpump.
Han tycker om att krypa ner under täcket. Häromnatten vaknade jag av att ha Disas sprattlande ben över mitt ansikte. "Vad gör du" undrade jag som trodde att hon försökte ta sig ur sängen, men fick som svar "Me come!" Me come!" (han äter mig!) eftersom katten hade väckt henne genom att bita henne i fötterna under täcket.
Han förstår inte ett nej, inte ens vårt mest kraftfulla nej, som är ett sprut från blomsprutan, han är som en envis fluga när det är något han vill, en sådan där som gång på gång på gång sätter sig i ens ansikte och vägrar jagas bort. Vi blir tokiga på honom!
Han äter allt, empanadas, sockerkaka, avokado, kex.
Vargen och Disa leker i Disas leksakstält med hål i varierande storlek på de olika sidorna. Han hoppar in, hon ut, han ut, hon in. Hon krafsar med en spade på utsidan, han anfaller och får tältet att volta.
Han vill vara med när hon badar, sitter på badkarskanten och fiskar skum med tassen, puttar ner badankor och andra leksaker som hon placerar på kanten.
Han kryper in i påsar, lämnar svarta tassavtryck på handfatet, sitter bredvid på diskbänken när Jesús diskar, gömmer sig under Disas badrumspall. slickar min hand, hoppar upp på toalettringen bakom den som redan sitter där.
Vi stänger in oss i badrummet för att kunna knyta skorna.
På morgnarna vaknar han klockan sex och hoppar och leker i sängen för att väcka oss, vilket har lett till att vi sover med stängd dörr.
Varje dag kommer Vargens kompis och hälsar på. De leker i timmar i pation. Då och då går de in tillsammans, smyger runt i huset och kikar, kompisen är väldigt skygg, och de äter ur Vargens skål när de blir hungriga. De leker också tillsammans i leksakstältet.
I går fångade Vargens kompis en mus i pation. Vi satt vid köksbordet i nära en timme och studerade intresserat vad som hände utanför. Hur kompisen lekte med musen och vaktade den, hur Vargen smög runt och ville vara med.
På kvällarna sover han på en dyna framför brasan, och lägger sig på filten på skrivbordet när jag jobbar. Jag tar hans lilla, vackra kattungeansikte mellan mina händer, smeker honom, håller honom intill mig, hör honom spinna. Han tycker om att bli buren, vill inte bli nedsläppt. När jag kom hem efter helgen i  Lissabon sprang han mot mig och ville vara nära.
Vi tycker så mycket om den här lille rolige, vackre, specielle, orädde katten. Vilken tur att vi fick honom!

måndag 20 november 2017

Lissabon



Det började skymma när jag äntligen var framme. Kände mig duktig som på egen hand tagit mig igenom vägtullar, åkt in i Portugals huvudstad över den röda 25 aprilbron, ner i smeten och parkerat på en liten gata nära vandrarhemmet, som jag hittat fram till.
Vandrarhemmet visade sig ligga precis bredvid Jerónimoklostret i Belém.
Vandrarhemmet var ingen höjdare, iskallt i rummet och duschhytt utan någonstans att göra av kläder eller handduk. Men jag var själv i sexbäddsrummet.
Första kvällen var jag vilse i centrum, köpte äcklig soppa att värma på vandrarhemmet och var allmänt deppig, som jag alltid är när jag kommer till en stad på kvällen. Då vill jag bara hem.
Nästa morgon vände allt. Så klart. Jag var ju i Lissabon!




Lördag morgon.Tjuvarnas marknad.




En loppmarknad på gatan med hur mycket grejer som helst, man kunde köpa skyltdockor och julpynt och borrmaskiner och väskor sydda av slipsar.










En grupp spelade, och det var så himla kul och glatt att gå runt och titta.




Jag funderade på en docksäng i precis lagom storlek, men hindrades av att jag inte ville gå och bära på en docksäng hela dagen. Det blev istället några små pussel till Disa och tre par varma sockar till mig själv.
Sedan började vandringen. För vad kan vara trevligare i Lissabon än att bara gå runt och titta?
Jag gick backe upp och backe ner i stadsdelen Alfama, njöt av vackra, kaklade hus...








... och förvånades över alla platser jag kände igen från besöket för sex år sedan.




Jag hade köpt en tvådygnskort för kollektivtrafiken, och åkte buss och spårvagn. De där gamla skramliga spårvagnarna är himla charmiga. Så mysigt att sitta där inne, se föraren köra, höra vagnen stånka uppför en brant backe och se den tyska damen framför, trots varningsskyltarna, nästan knockar en man på gatan när hon sticker ut huvudet genom fönstret. Gatorna är smala, här finns inte plats för utstickande huvuden.






 Jag hamnade på utsiktsplatser...




...och hittade oväntade målningar, som den här historien om Portugal i ett valv vid en offentlig toalett,(som hade lunchstängt när jag kom dit).




Jag var ofrivilligt social i vandrarhemmets kök, köpte nagellack i guldglitter och målade naglarna för första gången på fyra år, bara för att jag hade tid (vad snabbt lack torkar nu för tiden?!), pratade med spanjorer, nordamerikaner och svenskar, åt god kinesisk mat och underbart portugisiskt bröd.
Jag åkte inte till det stora akvariet, som jag hade tänkt, jag hann inte. Söndagen ägnades också åt promenerande, och det var helt perfekt.
Nästa gång, tänkte jag, nästa gång blir det akvarium. En sådan här resa borde jag göra minst en gång om året.


fredag 10 november 2017

Mot Lissabon!

Hej gänget!
Nu drar jag till Lissabon över helgen!
Jag har bokat säng på ett vandrarhem i Belém, jag ska gå på Tjuvarnas marknad, äta fisk, gå i Alfama och besöka det stora akvariet. Sitta i någon fin park och läsa bok.
Det är frestande att kalla det husmorssemester, det låter så trevligt, en släkting brukar åka på husmorssemester med en väninna, men det blir lite fel. Korrekt är att säga att jag åker på kompensationsresa. Det jag kompenseras för är alla Jesús resor i Spanien som jag intee kan följa med på. Hemskt orättvist. Det är jag som vill att hans grupp ska spela så långt bort som möjligt, så att jag kan följa med, jag vill resaresaresa! Och gruppen får spelningar i Cantabria, Granada, Madrid, Palencia, Almería, men nu KAN jag inte följa med, som tidigare, för nu finns Disa, och det går inte att åka iväg på åtta timmars bilresa med henne en fredagseftermiddag för att bara stanna borta en dag, eller mindre, innan man ska åka tillbaka samma väg. Till exempel.

Men jag får Lissabon istället.
Ska fixa ihop en picknicksallad, leta rätt på vägkartan, stoppa ner kameran, ladda ner fler radioprogram, sedan tar jag bilen och sticker! Hurra!
Glad helg på er!


onsdag 8 november 2017

Vargen

- Vi skaffar katt, sa Jesús precis innan han skulle iväg till jobbet.
- Va?
- Vi skaffar katt.
- För... Det där med mössen? Ja, vi kan ju fundera på det...
- Jag har funderat.

Jesús är väl ingen vän av husdjur direkt. Det var därför det kom så oväntat. Vi visste båda två att förr eller senare kommer det en ny katt efter Pipen, därför finns kattbur, kattsand och klösbräda kvar, men vi skulle vänta eftersom det är så himla svårt att hitta kattvakt på sommaren när vi åker till Sverige.
Men så kom ju mössen.
Det var Jesús jag tänkte skulle få fundera ordentligt, själv vill jag alltid ha en katt i huset.
En timme efter att han åkt kollade jag på nätet om det fanns något ställe häromkring med katter som behöver ett nytt hem.
Jag hittade Adopciones Peludos Sierra de Aracena. Annonser om en massa övergivna hundar, och där, en katt.
"Ännu ingen som har frågat efter honom" stod det och jag läste vidare. Tigre kallades den lille som tillbringat en månad i ett tillfälligt hem medan man söker en familj åt honom. En familj med barn. Han är lekfull, kärvänlig, en kärlekskaramell till katt. Fyra månader, kastrerad, microchip, vaccinerad och med svansen opererad eftersom den var trasig när han hittades.
När Jesús kom hem och såg annonsen ringde han, och nästa dag fick vi träffa kissen.
Sedan följde den nervösa processen, ett sju sidor långt frågeformulär skulle fyllas i, vänta på besked, om det blev ett ja till att vi fick adoptera honom skulle kontrakt skrivas på, veterinärkostnader betalas... Det blev Ja.
Min kompis Milagros och jag skålade på vår utekväll.
På söndagen hämtade vi honom och nu är han här. Fast han heter inte Tigre längre, utan Vargen.

Åh, vad vi tycker om honom allihop!
Och han verkar trivas här hos oss.
Hela tiden gör han nya saker som får oss att skratta.
Disa som var skeptisk innan han kom, letar nu efter honom, leker med honom, ger honom mat, längtar efter honom när hon inte är hemma, kramar honom. I går natt när hon mådde dåligt efter treårsvaccination, var vaken och ledsen på natten, kom Vargen in till oss, hoppade upp i sängen, hoppade runt, lekte med våra fötter under täcket och fick Disa att skratta.
Första morgonen hos oss trodde jag att det var Disa som låg mellan mig och Jesús, hon kommer ofta in till oss på natten och lägger sig utan att vi vaknar, men det var Vargen som låg med huvudet på kudden.
Jesús klappar honom så katten spinner högt, och blir tokig när han inte kan knyta skorna för att Vargen anfaller snörena, och stänger in sig på toaletten för att kunna knyta ifred. Vargen hoppar upp i gardinen för att fånga flugor, drar fram som en storm genom huset, tigger kex och empanadas och sover på en kudde framför brasan på kvällarna.
På måndagen när jag och Disa kom hem efter vaccinationen möttes jag av Vargens nye kompis. En stor röd-grå katt satt på ryggstödet till soffan och blängde på mig. Jag kände igen honom som den katt som ett par veckor tidigare överraskade mig och Jesús när vi satt i soffan en sen kväll, som trippade in, gick fram och nosade på mitt ben och sedan gick ut igen. Var kom han ifrån?
Här var han i alla fall, och han hälsar på Vargen varje dag. De blänger på varandra men har bara fräst en gång.

En sån underbar liten katt vi fått!
Om mössen försvunnit, det vet jag inte, men Jesús ser inte längre tecken på att de är här. Med vilde Vargen och hans kompis i huset blir de nog nervösa. Det vore ju en bonus om de flyttade ut :-)



måndag 6 november 2017

Mössen

Det var så stökigt i bakgrunden att det tog ett tag innan jag fattade vad Jesús sa. Han var på ferian.
- Okej... Så du var alltså hemma... Skulle hämta munspel för att spela blues med veterinären... Och hittade en mus på köksgolvet... Föste ut den med sopkvasten ut på grannens garageuppfart... Och vad ville du att jag skulle göra , sa du?
- Ge den lite vatten och mat. Jag tycker så synd om den. Den bara låg där och darrade av skräck, sa Jesús
- Men det var ju en timme sedan. Den lär ju inte ligga kvar där nu.
- Men kolla i alla fall.

Jag gjorde det. Den låg kvar. Blundade och var så stilla att jag trodde att den var död. Jag hade med små bitar kanelbulle och äpple, visste inte vad sådana här möss äter. Musen vaknade till när jag petade den på nosen med äpplebiten, tog den mellan tassarna och började ivrigt äta.
En familj kom förbi.
- Är den din, undrade de, och jag förstod att det såg ut som om jag matade mitt husdjur, den satt ju helt orädd bredvid mig, men så var inte fallet. Familjens hund gav till ett skall, skrämde musen som försvann blixtsnabbt, möjligtvis in genom vår öppna ytterdörr...
Det var så det började.

Efter det upptäckte vi spår av möss. Hål i brödpåsen. Bajs i plastlådeskåpet. En mus blev upptäckt springandes på diskbänken flera gånger. Den eftermiddagen köpte vi musfällor. Jesús gillrade upp en på köksbänken där han sett en mus springa flera gånger. Egentligen ville han inte, han tyckte det var så äckligt ifall någon mus skulle fastna just där.
Disa sov och vi satt och spelade spel när fällan slog igen. Milde tid, vad den musen skrek! Och den slutade ju inte! Den skrek som en gris som blir slaktad, föreställde jag mig. Jag höll händerna hårt för öronen, men skriken trängde igenom, tills det äntligen, äntligen blev tyst.
Inte för att musen var död, utan för att den sluppit undan.
Det som sedan följde hade platsat i en komisk film. Jesús som, äcklad, smög sig in i köket och försökte titta mot fällan utan att se på stackaren, som alltså visade sig ha smitit, hur Jesús istället såg en svans sticka upp ut en odiskad kastrull i diskhon, hur han på en meters håll petade mot kastrullen med sopkvasten för att se om musen var död, hur den absolut inte var död...
Tillbaka till järnaffären. Gift? Nej. De håller till bakom diskbänken. Går inte att ta ut skåpen och plocka fram illaluktande dödingar, om mössen går "hem" för att dö. Fälla där mössen fångas levande? Har fått lära oss att mössen söker sig hem. Ja, ingen av oss skulle ta och döda den levande musen, utan köra iväg med den ut på landet. Förmodligen skulle de inte ens gå in i burfällan.
Återstår klister. Klister i cirkel på en bit karting, med något gott i mitten som musen vill ha, och så fastnar den i klistret på vägen.
Ingen mus har fastnat i klistret. Kanske för att Jesús snålade och tog den sämsta osten, som knappt luktar. Eller för att han tog så mycket klister att ingen mus vågar närma sig det.
Mössen retas med oss. En liten rackare satt bakom en kartong och åt högljutt så det hördes ut i hallen. Jesús försökte återigen med sopkvasten, jagade den fram och tillbaka över köksgolvet medan jag letade efter Disas leksakshåv att fånga den med. Men musen ville inte bli fångad, utan sprang rakt mot köksskåpet och hoppade snett uppåt och... försvann.
- Försvann?
- Ja, den hoppade upp i ett hål, påstod Jesús.
- Men här finns ju inget hål! Det är väl ingen Spindelmannen heller?
Jo, i princip, enligt Jesús, som dessutom påstod att mössen hoppar mellan kökslådornas handtag för att komma upp på diskbänken.
När Jesús stod och lagade mat såg han i ögonvrån en liten mus som satt utanför det öppna fönstret och tittade på honom. Jesús slängde igen fönstret för att förhindra att musen skulle gå in igen. Sedan hade vi stängt till pation i tre dagar. Den gick ut men kom inte in igen.

Mössen är väldigt söta, men vi vill inte ha dem i huset.
Jag vet inte vad lösningen är.
Men i går vid lunchtid kom Vargen, han kan eventuellt hjälpa oss, när han växer till sig lite.
Tips?

Fortsättning följer...

torsdag 26 oktober 2017

Lycklig

När min diabetesläkare säger att hon kommer att pensioneras till sommaren, blir jag förvånad över att jag blir så berörd. Hon fyller 66 och det är absoluta maxgränsen här i Spanien för statligt anställda. Hon vill inte gå i pension, men måste. I alla fall från arbetet på sjukhuset, på den egna kliniken kommer hon att fortsätta.
Vad gör vi nu? Ny läkare. Var? I Sevilla? Huelva, som jag egentligen tillhör numera?
Jag är inte mottaglig, behöver först få smälta att hon försvinner.
- Och du, hur tänker du göra? frågar hon.
- Kommer du att stanna här i Spanien? Eller planerar du att flytta tillbaka till Sverige snart?
Jag har haft henne i åtta år.
Jag vet inte vad jag ska svara. Hade hon frågat för ett år sedan, innan flytten till Aracena, hade jag sagt att jag tänkte flytta hem till Sverige så fort det fanns möjlighet.
Men vi flyttade till Aracena och allt blev annorlunda.
- Jag vet inte, säger jag.
Och nämner svensk trygghet. Pension. Lön som man kan både leva på och spara pengar från. Arbetssituation, man kan hitta arbete, byta arbete,, få semester, gå ner i arbetstid om man vill, utbilda sig till något annat. Alla möjligheter finns. Barn. Man får barnbidrag, förskolan är jättebillig, och kreativ. Naturen.
Jag nämner allt det där, lite kortfattat, och lägger till:
- Men jag vet inte om jag skulle leva lika lyckligt i Sverige. Jag vet inte om jag skulle vara så lycklig där.
- Nej. Det skulle du inte, säger min doktor lugnt.
Hon har varit mycket i Sverige och kan inte tänka sig att leva där, trots bra lön, goda anställningsvillkor och trygghet, på många plan.

Jag har svårt att tro att jag skulle vara så här lycklig, som jag är i Aracena, om vi flyttade till Sverige. Fast är det här normalt, ska det kännas så här? Ska man gå omkring och vara glad och känna sig lycklig nästan jämt på det här sättet? Gör folk det? Det har hållit i sig sedan vi flyttade hit.
En lite hemlig, alldeles ny dröm börjar picka i hjärtat. En dröm om ett hus. Ett eget hus, med trädgård med apelsinträd, citronträd, granatäpple, valnötsträd, fikon... Ett hus där vi kan stanna, som blir vår plats, utan den ständiga påminnelsen om att vi bara bor här för ett tag, att vi inte borde köpa den där tavlan eller bokhyllan ,för det kanske inte alls passar i nästa bostad. Ta hit alla saker från Sverige. (Eller? Det låter läskigt när jag skriver det.) Vi båda känner oss trötta på den här hemlösheten, rotlösheten. Inget riktigt Hemma någonstans...
Omöjliga drömmar nu, och för lång tid framöver. Hur ska man spara till ett hus med en sån liten inkomst?
Men drömmen finns där.
Jag fortsätter att njuta av livet här, med nya bekantskaper, utflykter, picknickar, vänner på besök, lektioner, roliga småjobb och en vardag som inte kan bli mycket bättre.



fredag 13 oktober 2017

Det lustiga rånet i Sevilla




Hur går ett rån till?
Just nu sprids övervakningsvideon från ett misslyckat rån i Sevilla, som många får att skratta.
Det var i tisdags som en man i 45-årsåldern tog sig in i en parfymbutik i stan. Han ställer sig vid disken och drar upp en pistol som han hotar kassörskan med. Paketet med toalettpapper, som hon just skulle slå in åt en kund, tar hon upp som skydd för ansiktet, men tar ner paketet igen när rånaren begär pengar från kassan. Då händer två saker. En kvinna ser vad som händer genom den öppna dörren, springer in och slår rånaren med en shoppingpåse i huvudet. Den äldre mannen som skulle handla börjar tillsammans med kvinnan att slåss med rånaren, och en äldre dam smiter ut med sin shoppingvagn. Kvinnan och mannen försöker ta pistolen från rånaren, de knuffas och bits, och rätt som det är börjar expediten, som legat gömd bakom disken, att slänga schampoflaskor på slagskämparna, varav de flesta träffar den äldre mannen.

Den kämpande kvinnan fick två mindre skottskador men lyckades ta pistolen, och polisen kom sedan till platsen och tog med sig rånaren.

ny gadget

ny gadget