måndag 19 februari 2018

Papegojor, mammor och spansk vabruari

Skolan behövde frivilla föräldrar att hjälpa till med marknaden. Barnen gör, med föräldrarnas hjälp, föremål som säljs i skolan till förmån för familjer med cancer i Aracena.
Corinne och jag bestämde oss för att gå på onsdagen och måla lite.
Det var roligt att få sitta i ett hörn av klassrummet och se hur Virtu höll i gruppen. Hur bra de fungerar tillsammans, barnen och hon. Vi tycker alla om Virtu.
Lille Antonio var irriterad på mig för att jag satt på hans plats. Men efter en stund satte han sig på en stol bredvid för att prata. Han berättade att hans pappa har varit pirat och åkte ensam runt på sin båt och letade efter en skatt. Sedan drog Antonio loss piprensaren från en toarullespapegoja och stoppade in den i stansapparaten, så att piprensaren fastnade. Jag fick inte loss den och undrade om jag kunde hållas ansvarig för det här.
Jag förklarade för Corinne på engelska, vad vi höll på med och varför, medan vi målade skattkistor av äggkartonger och tillverkade papegojor och kikare.
- Så du menar, försökte hon sammanfatta, att vi sitter och målar toalettrullar, som vi själva ska sälja på marknaden, och som vi själva ska köpa?
- Ja, just det.

Jag är glad att holländska Corinne flyttade hit med sin familj. Jag la beslag på henne så fort jag kunde. Jag har länge misstänkt att mammorna i Aracena, de som bott här länge, som känner varandra och varandras barn utan och innan, de håller ihop och släpper inte in någon i gruppen. Det märktes så tydligt nu när vi målade. Vi var fem mammor där. Corinne och jag, sedan två mammor från den slutna gruppen, som varken hälsar eller pratar med oss utanför, och så en mamma är mittemellan, som pratar med alla.

Jag försöker sammanföra Corinne med Milagros, men hela tiden är någon sjuk. Vabruari finns i Spanien också. Fast utan vab. Utan pengar, och många gånger utan tillåtelse att få vara hemma med sitt sjuka barn. Utan släktens hjälp är det tufft att klara sig här.
Corinne suckade över denna sjuka som håller i sig så länge. Sedan vi stötte på varandra i väntsalen hos samme doktor, där jag sedan fick tolka åt henne, jämför vi värk och hosta och mediciner. Jag har på något sätt vunnit med min antibiotikakur, som jag till slut fick, och med att jag fortfarande vaknar på natten för att det gör så ont i halsen att det känns smärtsamt att andas. Corinne hade inte hostat sönder ett revben, som hon trodde, utan den värken började nu försvinna med smärtstillande och hostmedicin.
Jag var på vippen att säga, att när det här viruset försvinner kommer lusperioden istället,  och den är mycket värre, men det hade låtit så negativt. Det är bättre att hon blir varse själv när den dagen kommer.

Det samlades in 17 000 kronor till familjerna med cancer. Jag skrev inte upp mig på listan över föräldrar som sålde i marknadsstånden, men köpte tre växter och en papegoja.






onsdag 14 februari 2018

Fullt upp!

Hej alla!
Nu är det ett tag sedan sist.
När det är tyst här inne på bloggen är det aldrig någonsin för att jag inte har lust att skriva, eller för att jag inte har något att säga. Tvärtom! När det är tyst här händer det för mycket för att jag ska hinna berätta om det!
Den senaste tiden har vi hunnit med:

  • 4 läkarbesök samt fem timmar på akutmottagning
  • Kompisar på besök över helgen, vi åkte iväg och tillverkade getost
  • Biobesök med Disa
  • Jag har börjat mitt nya jobb!
  • Fixande av piratutklädnad inför karnevalen
  • Planerande av födelsedagsfesthelg här hos oss med huset fullt av folk som sover över (en kompis som fyller år)
  • Städning inför ovanstående
Ni ser. Och så ska man sova emellanåt.

tisdag 6 februari 2018

Kakbak och katt fast på tak

Att Spanien har en miljon lokala helgdagar är rätt charmigt, men det gör det inte lättare att leva.
Det var väl något helgon som skulle uppmärksammas, som vanligt. Det är bara det att den "röda" dagen inföll i lördags. Eftersom många ändå var lediga då flyttades dagen till i går, måndag, för att alla som jobbar och går i skolan/på förskolan i Aracena skulle få en ledig dag.
Det besvärliga är när man bor i Aracena och jobbar någon annanstans. Jesús jobbar i El Repilado, 20 minuter härifrån, där ingen har ledigt, och jag jobbar hemifrån men för ett företag som inte har en aning om att vi är lediga i Aracena den här dagen. Disa däremot var ju ledig.
Jag lämnade henne hos Cristinas mamma och tänkte att det blir inte mycket kvar av lönen den här dagen.
När jag hämtade henne fick jag med ett nybakat varmt bröd, en rosca samt en glasburk med något som gjorts på getmjölk.
Jag hade vaknadt mycket, mycket trött på morgonen, fortsatte att vara trött och var vid fyratiden så trött att jag var färdig för pyjamas och sängen. Fast det går ju inte när man har barn. Den här tröttheten har hållit i sig ett tag. Kan det vara järnbrist? Jag borde nog ha tagit de där järntabletterna jag fick vid missfallet, jag hade ju järnbrist redan innan det skedde...
Eftersom Disas kompisar är magsjuka fick vi hitta på något annat att göra den här eftermiddagen än att träffa dem. Jesús jobbade sent, som alla måndagar, och vi båda måste hålla oss vakna. Jag bestämde att vi skulle baka macakakor. När köket var uppvärmt av elementet jag burit dit, bordet torkat, förklädena på... Så upptäckte jag att sockret var slut. Fattade inte hur det kunde ha tagit slut så fort.
Drog på Disa tjocka kläder, mig också, vi gick ut för att köpa socker i affären. Då började Vargen jama. Uppifrån taket. Vad gjorde han där? Han jamade och jamade och verkade inte veta hur han skulle komma ner. Han följde oss hela huslängan bort.
- Vi tar honom sen, sa jag till Disa, nu ska vi köpa socker.
Nej, just det, helgdag. Affären hade stängt.
Skulle vi gå till kinesbutiken? Den är så långt bort... Och nu började det snöa. Tyckte väl att det var kallt!
Disa frös. Vi knackade på hos Cristina istället och fick socker av henne.
Katten kvar på taket. Jag stack ut en kvast genom fönstret i sovrummet på andra våningen, viftade med den för att få honom att fatta att han kunde hoppa ner på lilltaket och komma in den vägen. Funkade inte. Kommunicerade med Disa som jag ställt på andra sidan gatan. Gick ut på balkongen på andra sidan huset. Katten kom, men vågade inte hoppa ner. Jag lämnade dörren öppen och gick ner för att baka kakor med Disa.
Vi hörde katten jama.
Vi har ingen stege, men när Jesús kom hem gick han och lånade en hos en kollega. Samtidigt som han kom tillbaka med den kom Milagros, som höll på att bli tokig efter att ha spenderat hela dagen med två magsjuka söner och skulle få en burk skagenröra och en påse kakor. Hon fick först en påse kattmat att locka Vargen med och så gick vi upp allihop på balkongen. Jag tyckte att det var mitt jobb att ta ner katten från taket, jag som hade försökt många gånger under eftermiddagen, och till slut fick jag ner räddkraken, med grannarna mittemot som skrattande publik.
Efter att jag varit iväg med sockerpaketet till Cristina, och en påse kakor, visade Jesús att han hällt vårt socker i en glasburk samma morgon, så visst hade vi socker...
Middagen intogs framför brasan. Jesús sallad, jag skivad salchichón-korv, flädersaft och nybakade kakor. Jag var egentligen sugen på äpple men det kändes för ansträngande med min trötthet. Jesús öste förakt över monarkin, jag försvarade det svenska kungahuset och öste stolthet över mig själv, att jag är så bra på att tända en brasa. Jag är verkligen duktig på det.
Det var den måndagen.

onsdag 31 januari 2018

Får apelsin på bensinmacken

Ingen bloggtid nu heller. Ska åka mot kusten över dagen och träffa en bloggkompis som ska förbereda mig för nya jobbet. Det blir kul!

Måste bara nämna det trevliga i att tanka bilen, när en äldre man kommer fram och bjuder på en saftig apelsinklyfta. Han är apelsinförsäljare och säljer säckar med billiga apelsiner från sin odling till trafikanterna på den här vägen, och ger smakprover till oss som stannar och tankar.
Typisk grej som man bara måste gilla med Spanien!

tisdag 30 januari 2018

Dorantes, och diskussioner i kommentarsfältet





Godmorgon!

Hoppas ni tittar in och läser i kommentarsfälten, även ni som inte kommenterar. Både i går och i förrgår skrevs det mycket under inlägget om läkarbesök, och det är roligt att se hur det diskuteras.
Det är en kommentar jag vill lyfta fram och ge ett längre svar på, men det får vänta litegrann, för nu ska jag på läkarkontroll i Sevilla :-)

Tills dess, ni som inte känner till Dorantes rekommenderar jag att lyssna på hans Orobroy. Klicka på länken ovan.

måndag 29 januari 2018

Sverige-Spanien i handboll? Här rapporteras bara fotboll...

- Undrar hur det går i handbollsmatchen...
- Va?
Jesús var förbryllad över mitt nyfunna intresse för handboll, eftersom den enda han vet som är mer ointresserad av sport än jag, är han själv.
- Det är ju EM-final. Sverige-Spanien! Det är viktigt! Jag vill att Sverige vinner!
- Jag kan lova dig att ingen människa här kommer att ha en aning om ifall Sverige vinner EM i handboll. Ingen följer handbollen.
Det är sorgligt sant. I Spanien rapporteras det bara från en enda sport, och det är fotboll. Sportsändningar på tv är samma som fotbollssändningar, och vad som händer i andra idrottsgrenar känner få till. Tänker återigen lite halvdeppig på Sverige, där man försöker få med alla typer av sport, dessutom både dam- och herrlag.
- En kommer att veta hur det går, och det är din pappa. Han skickade mig ett meddelande på mobilen förut och påminde om matchen.
Det där tramseriet med läkare, och gammalt groll om väder, skavde fortfarande. Det skulle kännas så BRA om jag (Sverige) fick den här segern över spanjorerna och deras springande hos läkare! Jag BEHÖVDE den här segern!


Följde för första gången en sportrapportering live i Aftonbladet. Humöret bara sjönk. 29-23, Spanien vann EM-guld i handboll för första gången någonsin. Det fattades bara det.



söndag 28 januari 2018

Kulturkrock - läkarbesök

- Es muy bruta❊!
Svärfar blev så upprörd när han i telefon hörde av Jesús att vi inte skulle komma den här helgen heller, på grund av att Disas feber hade kommit tillbaka och jag hade tappat rösten.
Han KUNDE inte fatta att vi inte hade varit hos doktorn för Disas förkylning på hela veckan, eller att jag inte hade gått till doktorn i dag när min röst plötsligt försvann.

Det här springandet hos läkare, som är så typiskt här, är en av de saker som jag inte kan vänja mig vid, som jag stör mig mycket på.
- Här springer man ju till doktorn för lite ont i fingret eller en ryckning i ögat! Jag tänker INTE dra med Disa dit varje gång hon blir förkyld, vad din pappa än säger! Man botar inte en förkylning med mediciner! Eller tycker du att vi skulle dragit upp henne ur sängen när hon hade feber och var ledsen och grät och mådde dåligt, dra upp henne, klä på henne, sätta henne i vagnen, gå 20 minuter till vårdcentralen, sitta och vänta i en halvtimme, för att... Ja, för vad då?!?? När hon har feber ska hon få stanna i sängen och vila och bli omhändertagen! Och min röst, vad ska de göra åt den? Den kommer tillbaka i morgon, viskade jag argt till Jesús (Inte så effektfullt när man viskar, men hade ju ingen röst).
Ja, det var han som hade pratat med sin pappa, han som vidarebefordrade att pappan tycker att jag är råbarkad med vikingmanér som vägrar gå till doktorn (det gör jag inte, men går när någon av oss är sjuk, inte vid varje förkylningsfeber), och att vi inte kan ta ansvar för ett barn, som förvägrar henne läkarvård när hon blir sjuk.
Jesús tycker som jag numera, han har kommit ifrån det eviga läkarbesökandet sedan han träffade mig. Men eftersom det var honom jag hade framför mig var det honom jag fick avreagera mig på.
Det stör mig väldigt, väldigt mycket det här.
Precis lika mycket som andalusiernas trams med vädret.
Suck!


❊ Osäker på bästa svenska översättningen av bruta . Ordet har flera betydelser. Här brukar man använda det i betydelsen råbarkad, rå sälle.


Mer på ämnet:
Antibiotika när man känner sig sjuk i två dagar
Läkare för näsblod
Klena spanjorer

Regn i Sevilla
Tramsiga spanjorer
Parker stängs vid regn


fredag 26 januari 2018

Stannar uppe på berget pga förkylning

När jag vaknade och upptäckte att jag inte hade någon röst längre övervägde jag att ge eftermiddagslektionerna viskandes.
Ingen jättebra idé. Men det som övertygade mig om att stanna hemma var öronen, som det är lock för. Stannar jag här går det snart över, åker jag ner för berget till Sevilla blir det mycket värre, jag blir så gott som döv och då går det inte över på flera veckor, vet jag av erfarenhet. Aracena ligger på knappt 700 meters höjd, vilket inte är jättemycket, men jag märker den där höjdskillnaden varenda gång jag åker till eller från Sevilla, även utan förkylning.

torsdag 25 januari 2018

Picknick en onsdag



Jag mådde bättre, hade varit feberfri sedan jag tog ibuprofentabletten på morgonen, och eftermiddagen låg fri. Utmärkt tillfälle att ta hand om disken, hänga tvätt, ta in tvätt, och sådant där pyssel som måste göras.
Men det är ju så olika hur man prioriterar. Vi åkte på picknick istället.
Egentligen skulle vi haft picknick dagen innan, det var årets varmaste dag, 19 grader och ljuvligt ute, men jag låg i sängen med sprängande huvudvärk och feber. Det fick bli nu istället, sköna 16 grader och sol, innan temperaturen börjar sjunka igen, det är ju ändå vinter.

Vad fanns i korgen? Det blev en snabbt påfunnen picknick, så vi fixade hamburgare, snabbnudlar (perfekt till Disa som inte vill äta något), tabbouleh, en burk sardeller, en burk oliver, färskt bröd, chorizo och salchichón-korv, cookies, chips, drycker och lite godis.




Vi åkte till Marimateos, som har fina picknickbord, lekställen och vandringsled.
En Montessoriskola ligger där, och Disa lekte på deras fina lekplats.
Två i sällskapet blev trötta efter mat och lek och lade sig att vila.




Sedan gick vi en liten bit på leden. Disa samlade ekollon som hon tänkte ge till grisarna, men det fanns inga grisar i hagen intill så nu har vi alla tre fickorna fulla med ekollon.




Sedan fyllde vi på de medhavda plastdunkarna med vatten. Här är floden Odiels källa och hit åker många för att hämta gott vatten.




Disa missade sin teaterlektion, jag hann inte göra engelskläxorna, diskberget är kvar liksom tvätten i tvättmaskinen, men kära nån, picknick en vanlig onsdag. Det är det värt!

lördag 20 januari 2018

Sjukt barn och bok på berget

Disa är sjuk. När hon vaknade med feber natten till fredagen var jag så trött att jag hoppades att det var en mardröm och försökte ignorera henne för att somna om, men det gick inte. Ja, det var då jag började fatta att hon var sjuk. Halvblind av trötthet vinglade jag omkring och letade medicinflaska, doseringsspruta, vatten, febertermometer, och efter någon timme, när medicinen verkade, somnade hon om. Jag skickade meddelande till Cristina att hennes mamma inte behövde hämta Disa i skolan nästa dag eftersom D inte skulle gå, till Milagros att vi inte kunde ta med Cristian till skolan utan att hon skulle få dra med sin sjuke son för att lämna storebror, till Jesús att han, från Sevilla, inte behövde ringväcka mig utan ringa Milagros istället eftersom hon förmodligen inte skulle se mitt meddelande i tid. Sedan somnade jag.

Lika trött när jag vaknade. Återigen av att Disa hade feber. Sände en liten förbannad tanke över att VAB inte finns i Spanien, ställde sedan in alla jobb jag hade på eftermiddagen.
Disas feber steg och hon var ledsen, hade ont överallt, halvgrät och steg inte upp ur sängen.
Jesús fick ringa sin pappa och berätta varför vi inte skulle komma den eftermiddagen, för att han och inte jag skulle få skäll över att jag inte genast tog med Disa till doktorn.

När J kom från jobbet köpte han kinamat, som han hittade ett häftapparatshäfte i, sedan åkte jag hemifrån för att komma ut. Jag satte mig på ett berg och åt chips och läste läskig bok. Sedan åkte jag hemåt. Skulle köpa isglass till Disa på hemvägen men den dumma, spanska affären säljer inte isglass på vintern.

Därefter åkte Jesús till Sevilla för att repa med sin grupp och jag tillbringade ett gäng mycket trötta (från min sida) timmar med Disa och Vargen i sängen. Febernedsättande, sedan tog det två timmar innan hon somnade. Tänkte, att om inte J hade åkt skulle jag gått över till Milagros, som föreslog just det, när barnen somnat.

Det har blivit väldigt mycket barnfilm på datorn i dag. Jag är så trött på Daniel Tiger. Spöket Laban är kul, men även där finns det en gräns. Sju gånger Laleh - Jag ska aldrig ta skit igen. Disa ville se videon gång på gång och höra låten, jag försökte pedagogiskt och uppfostrande förklara på en treårings nivå vad låten handlar om. Bra val av låt att gilla, Disa. Lär dig av den. Jag ska försöka sluta vara mesig och bli bättre på att säga ifrån. Bli en bättre förebild. Du ska få se. Om den förbannade sköterskan kommer med en förolämpning till i februari, när du har tid på sjukhuset, då fan ska hon få se vad som händer när man gått för långt. Se och lär, Jag har laddat för detta sedan i somras.

Det här var ju ett urtråkigt inlägg. Jag som har en massa roligt att tänka på, vart tog det vägen när jag började skriva? Är det tröttheten? Ett stycke vardag.
Nu - sova.

ny gadget

ny gadget