söndag 18 mars 2012

Bröllopet - eller historien om att inte passa in

Jag hade nyss kommit till Santa Cruz, till den moderna storstaden som inte liknar någon annan stad i Bolivia, och väntade ensam i ett luxuöst hus på att placeras i ett projekt.
Franska Marguerite kom och ringde på dörren. Hon vägrade prata engelska med mig för att jag snabbare skulle lära mig spanska, så därför fattade jag inte vart vi skulle när hon tog med mig ut. Trodde att vi, tja, skulle ta en nypa luft bara. Såg ut som man ibland gör när ingen ser en. Hängiga slitna mysbyxor i plysch, enorm grådaskig t-shirt, svettluktande, oduschad med fett hår, ansiktet blankt av svett och fullt med röda kliande myggbett på kroppen.
Det blev så att vi gick hem till Marguerites värdfamilj. Sedan kom hennes rike bolivianske pojkvän förbi med flådig bil och kompisgäng och jag kunde inget annat göra än att följa med. Hem till honom för drinkar och grejer, sedan iväg till de fiiina kvarteren. Där stadens alla rika ungdomar samlas på kvällarna. Gud, vad snygga de var, vilka frisyrer! Vilka kläder! Sminkade upp till hårfästet. Och där släpptes vi av för att promenera fram och tillbaka och slutligen gå in på någon klubb.
Jag har aldrig känt mig så obekväm varken förr eller senare. Så fullständigt, fullständigt fel klädd. Så ful.

Det där tänkte jag på idag, på bröllopet, även om det här inte var lika illa.
Jag har inte varit på något bröllop i Spanien tidigare, men jag har ju sett folksamlingarna utanför kyrkorna på lördagarna. Vänner och släktingar som väntar på de nygifta. Och alla klädda som om de var på väg till en bal! I underbara klänningar i alla färger, konstfullt lagda håruppsättningar, hattar och fjädrar i håret... Jag blev lite nervös när inbjudan damp ned, men Jesús försäkrade att det här var ett vanligt bröllop, så jag släppte lättad tanken på att behöva införskaffa en 100-euroklänning och tog min svarta sköna med små blommor, 15 euro på H&M, och kände mig helt bekväm i den ända tills vi kom fram.
Man kan säga så här. Vi passade inte in.





Men jag kunde ändå njuta av synen av de andra. De var så fina! Utom hon med pizzahatten kanske, hon såg mest kul ut.
Tydligen är någon 20-talsstil på bröllopsgästmodet, och det gillar jag, framför allt alla fina band och fjädrar runt huvudena. Jesús tyckte att det var bättre än de konstiga grejer som brukar nålas fast på sniskan i av frisyren. Påfågelbröllop kallar han det. Och visst, det går kanske långt ibland.

Det var ett par universitetskompisar till Jesús som gifte sig.
Festen hölls på ett hotell alldeles intill stranden i Cádiz.
Först var det mingel på takterassen. Kypare gick i en ständig ström och serverade kalla drycker, små grillspett, tortilla de camarones, laxrullar och kanapéer. I varsin ände av takterassen stod skinkskärare och skar jamón oavbrutet ända tills båda skinkorna tog slut. Jag har aldrig ätit så mycket jamón förut! Det blev så mycket att jag till slut hade fått nog. Trodde inte att det var möjligt, men det är det alltså. Man kan äta så mycket pata negraskinka att man får nog av den. En stund.
Sedan började middagen.
Och sedan dansen.
Och det är egentligen inte så mycket mer att säga om det mer än vi hade kul.




3 kommentarer:

  1. Ursäkta mig! Du är den exotiska svenska flickvännen. Du behöver inte glansiga kläder eller excentriska hattar för att utmärka dig. Du är underbar som du är!
    Och du fick mumsig mat vilket är ett stort plus :)

    SvaraRadera
  2. Haha! Jag känner igen det där. Men det sägs att det i alla fall är bättre att vara underklädd än överklädd... typ som påfågelkvinnan :). Kram!

    SvaraRadera
  3. Chatrin: Javisst, jag utmärker mig ändå. Kommer snart ett inlägg om det.
    Mammas machete: Kan så vara. Fick höra en ryslig historia om just det efter det här inlägget...

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget