söndag 4 mars 2012

När någon dör

Jesús har en kompis vars mamma dog igår.
Och jag slås igen av skillnaden mellan Sverige och Spanien när någon dör.

I Spanien brukar familjen till den döda samlas på el tanatorio. I ett rum finns kistan med den döda, och man kan gå in och ta farväl. I ett större rum samlas släktingar och vänner. Alla strömmar till för att inte lämna de närmast sörjande ensamma. De finns där som ett stöd. Telefonkedjan går.
Dagen efter är det begravning. Och som steg tre hålls det gudstjänst till minne av den döda. Vänner och släktingar finns med, tätt intill, hela tiden. Fångar upp. Tar hand om.
Jag kände inte till det här förut, innan mina föräldrar dog, så jag blev förvånad när jag fick telefonmeddelanden, inte bara av ett par av mina närmsta vänner och en bekant i Sverige, utan också av före detta kollegor i Spanien. Och det kändes bra, de brydde sig, det ansträngde sig för att få tag i mitt svenska nummer för att skicka meddelanden.

Jesús har telefonkontakt med sin kompis och de andra runt omkring honom. Alla håller vakt om vännen. Känner av. De går inte på begravningen eftersom familjen vill vara ensam, men de kommer att gå på gudstjänsten. Inte för att de kände modern, utan som ett stöd
I Sverige är begravningen bara för dem som hade nära relation till den döda.

Att vänta i en hel jävla månad på begravningen är... sjukt ju.
Därefter ytterligare en månad eller flera på urnnedsättningen.
Jesús förstår inte alls varför det tar så lång tid att begrava någon i Sverige, och trots att jag inte jag heller förstår försökte jag förklara. Något om att alla jobbar, behöver få ledigt, planera resan om de bor långt bort, välja passande blommor och en figur till dödsannonsen... Men främst handlar det väl om att det är på begravningen man samlas. Släktingar. Vänner.
Så långt efter.
I Sverige har vi inga tanatorios.

Allt praktiskt som ska göras.
Ringa banker, försäkringsbolag, mobiloperatörer, begravningsbyrå, städa, kontakta släktingar, ordna upp företag...
Var får sorgen plats?
När ska man sörja?
När "allt det praktiska" är över? När är det över? När huset sålts? Tar det någonsin slut?
Och de som avrådde mig från att åka till Spanien mitt i allt det här, hur tänkte de? Att träffa Jesús, min partner som jag bara haft telefonkontakt med under mardrömsmånaden, var vad jag behövde. En liten, liten vila mitt i alltihop, en andhämtning, en kram av den jag tycker så mycket om.
Varför var det svårt att förstå?
Varför behövde jag försvara det?
Hur kan det vara viktigare att ordna med praktiska saker istället?

Åt helvete med det praktiska i kalla jävla omänskliga Sverige.

8 kommentarer:

  1. Tänkvärt inlägg. Det finns så många olika strategier för att hantera död.

    En annan sak: dina kommentarer hos mig är alltid fina, men skriv inte www framför din bloggadress utan bara http://. som det är nu så fungerar inte länken och det är nog rätt många som vill läsa din blogg. tre pers har hojtat hittills :).

    stor kram!
    /Julia

    SvaraRadera
  2. Finaste! Det gör ont att läsa! Detta inlägget skulle alla behöva se! Banne mig. Det är omänskligt och kallt i Sverige. Det är något helt annat på andra ställen, inte minst i Zambia. Där kommer folk och bor i flera dagar. Männen sover i trädgården och kvinnorna inomhus. Nä, fram för ett mer humant sorgearbete i Sverige!!

    SvaraRadera
  3. Du har rätt men samtidigt kan jag tycka att det går lite snabbt i Spanien, tänk om man bor långt borta, då hinner man kanske inte dit i tid. Men som tur är har de en mässa en vecka efter också, då kan man komma och beklaga sorgen. Jag har skrivit ett inlägg om en spansk kyrkogård en gång: http://365ume.blogspot.com/2009/11/besok-en-kyrkogard.html och en svensk: http://365ume.blogspot.com/2010/11/besok-en-kyrkogard.html
    Den som vill kan ju ta sig en titt.

    ps. det finns också något som heter vita arkivet, där kan man själv bestämma hur man vill ha det när man gått bort.

    SvaraRadera
  4. Jag håller med om att det gärna fick vara lite mer som i Spanien även i Sverige, men det som Tuvalida säger är också sant: ibland hinner nära och kära inte hem. Detta hände min man när hans pappa dog och vare sig han eller mellanbrodern han hem från Sverige respektive London. I det fallet kändes det ofattbart att man inte kunde vänta 12 timmar extra. Att det tar så lång tid i Sverige är i och för sig ofattbart det också.

    SvaraRadera
  5. Julia: Lovar att skärpa mig! (vad det nu är för skillnad på http och www...)
    Åsa: Fint. Det är där du ska bli gammal. Eller här om du vill.
    Tuvilda: Visste inte det om likmaskarna. Har faktiskt inte tänkt på vad som händer med kroppen på en spansk kyrkogård. Jag håller med om att det kan gå väl snabbt med begravningen.
    K-L: Ja, ofattbart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ojojoj, nu är du nära att få en föreläsning!!!
      http är protokollet, det som säger hur sidan ska tolkas. Att jämföras med ftp, smtp mfl mfl.
      www är ofta en mapp på en server, där websidor publiceras. Men det är inte nödvändigt. Det finns inget www i min bloggadress. Det är som att säga att det måste finnas ett "vägen" med i en gatuadress. Eller ett husnummer. Inte alla adresser har husnummer, tänk på oss alla på landet.
      Protokoll är mer att jämföra med språket. Om du får ett brev på spanska måste du koppla in det språket, får du ett på svenska är det ett annat.

      Radera
    2. Det här var verkligen pedagogiskt. Jag ska läsa igenom vad du har skrivit några fler gånger så ska du se att jag fattar, och att det sitter, till slut. Men vad då, är det alltid onödigt att skriva www framför en adress? Och det där mfl, är det en dataförkortning eller bara "med flera"?

      Radera

ny gadget

ny gadget