lördag 24 juni 2017

Översvämningar och stjärnor

Saker som har hänt den senaste veckan.




Översvämning i vardagsrummet. Av någon anledning vaknade Disa redan klockan sju på lördagsmorgonen, vilket var tur eftersom hon då upptäckte att golvet var blött. Minst sagt. Ett litet haveri i rören gjorde att det sprutade vatten ur vår vägg ut på gatan, samt genom några små hål i vardagsrumsgolvet. Vattnet täckte halva vardagsrumsgolvet, men det dröjde inte längre innan det nådde ut till trappan till övervåningen. Husägaren kom, en rörmokare kom, de knackade ett större hål i ytterväggen för att det mesta av vattnet skulle ta den vägen istället, men lösa problemet kunde de inte. Efter fem timmar kom ett par män från vattenbolaget, de borrade sönder trottoaren med tryckluftsborr, gjorde ett stort hål, fick vattnet att spruta flera meter upp i luften och kunde sedan ordna upp allting. Under tiden hade jag varit och köpt en ny hink och golvmopp i affärensamt flaskor med kallt vatten och läsk att dricka medan Jesús och jag hålla jämna steg och få undan vattnet i samma takt som det sprutade upp ur golvet. I drygt 30 graders värme. Jesús med sin lunginflammation försökte sig på mindre ansträngande metoder, som att suga upp vatten med Disas vattenspruta och spruta ut genom fönstret.
Funkade inte.




Bullbak. Underbara Claras recept på butterbullar verkade gott och enkelt. Jag bakade och Disa satt bredvid och åt mjöl med händerna. Det blev rätt gott, men eftersom jag är den enda i huset som äter bakverk verkar de bli kvar i frysfacket för alltid.




Bostadsområdets pool öppnade för säsongen. Poolerna här brukar öppna när skolorna slutar. Det är en sådan lyx att ha tillgång till pool! Lite som att vara på semester varje dag. Är det för varmt? Ja, då kan jag gå till poolen och svalka mig. Underbart. Disa och jag har gått minst en gång om dagen och badat. Hon är ju tunn och börjar frysa snart, så det blir korta stunder, men det är ljuvligt ändå.





Ingen jättekul bild, men ville inte stå och fota de soma badade.


Efter det första poolbesöket blev jag så uppiggad att matlusten kom tillbaka! Efter doppet blev jag akut hungrig och fick dessutom lust på olika smaker. Det är väl sömnbrist och hosta som har stört matlusten lite. Jag blev sugen på kinamat, och eftersom vi har ett sådant matställe i Aracena (kombinerad tapasbar/kinamatställe) så gick jag dit. Jag hade med en bok och satt själv och läste med en kall dryck medan jag väntade. Härligt. Under tiden hade Disa somnat där hemma, så Jesús och jag bar ut matbordet ute i pation och dukade upp där. Bästa middagsplatsen.


Kinamatstället i Aracena.


Det har varit avslutningsföreställning på Disas förskola. Hon skulle vara stjärna i en saga, så jag och den andra mamman, vars dotter också skulle vara stjärna, satt dagen innan och försökte tillverka stjärnor. Inte lätt kan jag säga. Jag satt sedan på natten och sydde fast gummiband i kartongen eftersom häftena från häftapparaten lossnade. Fyra Grimm-sagor uppfördes, alla med lyckliga slut, och efter varje grupps saga skulel barnen dansa. Disa var besvärad och stod allvarlig som en staty och tittade.




Sedan fick barnen diplom och fick komma till sina föräldrar (inte alla hade föräldrar där förstås, en del kunde inte komma irån jobbet), och Disa ville genast gå hem. Hon drog mig i handen mot dörren. Jag hade inte ätit frukost än och tyckte att vi skulle stanna en stund till, för i matsalen dukades det upp med croquetas, köttbullar, tortilla, bröd, chips och små smörgåsar att kalasa på, alla tillsammans. läskedrycker och öl fanns också. Disa lät sig övertalas med ville bara sitta intill mig, eller helst på mig, hela tiden. Så nära som bara möjligt. Jag la upp mat på hennes tallrik, förvissad om att hon förmodligen inte tänkte äta något (lite bröd och en smakbit av tortillan blev det, och ett par bitar vattenmelon till efterrätt), men på så sätt stillade jag min hunger. Man ska ju inte slänga :-) Där vid barnbordet där vi satt räckte maten bara till barnen.




Aracena-kanalen i tv är dålig, men de är smarta, de som jobbar. På varje grej som händer i skolan eller på förskolan är de där och filmar. Så har de garanterat en stor publik när alla föräldrar och släktingar vill se ungarna i tv. För ett par dagar sedan visades när Disas dagis besökte förskolan som alla treåringarna ska börja i september. Man börjar ju den när man är tre år här. Det är inte vanligt med sådana förberedande besök, men i Aracena görs det, vilket jag tycker är jättebra. Disas pedagog pratade.




Vi rensade garderoberna, för det samlades in kläder, skor, handdukar, lakan och förnödenheter till brandoffren efter de förfärliga skogsbränderna i Portugal. Vi fick ihop en stor Ikea-kasse, och där i lokalen var det helt fullt med lika stora kassar och kartonger. Igår åkte en lastbil med grejer till våra grannar i väster.




fredag 23 juni 2017

Midsommarfirande i Spanien?

Det är midsommarafton i dag. Eller? Visst är det väl det?
Ännu en svensk tradition som jag vill ge min dotter, men jag vet inte hur. Hur ska jag ordna midsommarfirande helt på egen hand? Jesús har aldrig varit med om svensk midsommar och har ingen känsla för vad det är, och inte Disa heller så klart. Blomsterkrans blir svårt, för nu är det officiellt sommar i Spanien, och det betyder att naturen här i södern är uttorkad. Här växer inga blommor på sommaren.
Jag läser att svenska kyrkan ordnar midsommarfirande på Solkusten, med midsommarstång, lekar och mat, och jag leker med tanken på att köra de 30 milen med Disa, ta in på något billigt ställe,besöka svenskbutiken dagen därpå och köpa pommac, ostbågar, kexchoklad, limpa och allt det andra som jag längtar efter, bada i Medelhavet... Men jag påminns om att midsommarfirandet är i eftermiddag, och jag jobbar då.

torsdag 22 juni 2017

Tomattips för Spaniensvenskar

Det här gäller er som bor/är i Spanien just nu.
Mercadona tar ibland hem körsbärstomater på kvist. De är otroligt goda! Har sällan smakat så goda tomater! Köp dem!



Min nya tortillapanna



Shoppinginlägget ni vet?
Nu har jag shoppat!
Det blev en ny liten stekpanna. En tortillapanna. Den gamla var repig och tortillan fastnade i botten. Så kan man inte ha det.
Jag vet inte hur det är med er (som brukar göra tortilla), men jag tycker att det är svårt att hitta en bra tortillapanna.
Stekpannan måste ha rätt storlek, och dessutom fint rundade kanter.
Jag tycker att en diameter på 18 centimeter är perfekt.

Här skrev jag ner ett recept på tortilla, men jag har modifierat det lite. Har nämligen i lök också numera.


onsdag 21 juni 2017

Föräldrarna måste välja vems efternamn som kommer först

Just nu talas det om en ny lag här i Spanien. Den innebär att föräldrarna måste välja vilket av det nyfödda barnets efternamn som ska stå först: mammans första efternamn, ellar pappans.

Först litegrann om namn i Spanien, för det är annorlunda jämfört med Sverige.

  • Vi kan ju börja med att det inte finns några månadslånga betänketider över barnets namn, som i Sverige. Känna in och känna av. Fundera, testa. Nej, här måste namnet vara klart redan när barnet föds. Vilket väl är enklare här, där man inte vill sticka ut med ett ovanligt namn, man namnger gärna efter sin egen mamma eller pappa eller stadens jungfru eller helgon, att jämföra med Sverige där många söker ett unikt namn.
  • Här får barnet ett förnamn och två efternamn. Mellannamn finns inte.
  • Det första efternamnet är efter pappan, det andra efter mamman.
  • Om barnet senare i livet får barn, får detta föräldrarnas första efternamn.

Jesús, till exempel, heter Romero efter sin pappa och Colorado efter sin mamma. I Spanien är Romero ett mycket vanligt efternamn, medan bara ett fåtal heter Colorado. Han hade gärna låtit Disa få efternamnet Colorado, men det gick inte, eftersom det är Jesús andra efternamn. Bara det första får föras vidare.
Vad är det för macho-fasoner, tänker kanske någon nu, men då kan man ju ha i åtanke, att trots att man själv få välja efternamn väljer fortfarande majoriteten av nygifta kvinnor i hetero-äktenskap att ta mannens efternamn, och det blir sedan familjenamnet.
Kulturen är stark.
Även i Spanien.
För trots att det sedan flera år tillbaka är det tillåtet att välja om man vill ha mammans eller pappans efternamn först hos det nyfödda barnet, så är vanan så stark att väldigt få har utnyttjat det. Förra året till exempel, hade mindre än en procent av alla nyfödda fått sin mammas efternamn först.
Det har varit så ovanligt, att när vi skulle registrera Disas namn var personen som hade hand om oss tvungen att fråga en kollega om det var möjligt att sätta mammans efternamn först.
Den nya lagen, som jag nämnde i början, innebär att föräldrarna nu blir tvungna att faktiskt ta ställning till ordningen på barnets efternamn. Om paret inte kan komam överens inom tre dagar får en tjänstemna besluta. Jag tycker om det. Att folk måste ta ställning, stanna upp och fundera, och inte bara automatiskt göra som man alltid har gjort.




Mer om namn:

Nyheten på spanska.

Nyheten på svenska i Sydkusten.

Här skrev jag om hur vi tänkte med Disa, och problemet med tre generationer Juan i familjen.

Här om ett missförstånd gällande Disas namn.

Och så ett inlägg om religiösa, spanska namn.

tisdag 20 juni 2017

Badstranden i bergen



Jag har ju skrivit lite om hettan här i södern det senaste, och när det inte finns något sätt att undkomma den, när man är instängd i en storstad, då är sommaren en förfärlig årstid.
Men vi flyttade ju därifrån, och trots att vi bor i bergen finns flera badplatser, och det här, känner jag, blir min bästa sommar i Spanien någonsin!
Precis innan Jesús blev jättesjuk i lunginflammation fick jag med honom och Disa till badsjön som han tipsats om av kollegorna. Först åker man till byn Puerto Moral som ser så mysig ut, och som har en tapasbar med underbar utsikt där vi ska äta middag efter något kvällsdopp, när Jesús blir frisk.

Man fortsätter på grusvägen, nedåt, nedåt, åker förbi ett par slitna skyltar, tar in på en väg som ser förbjuden ut, kommer fram till den otäcka, enorma dammluckan, så upp igen, kringelikrok så är man framme.



Badsjön är en stor pantano. Pantano betyder damm, fördämning, och det är vad det handlar om. På Francotiden gjordes en stor del av pantanos i Spanien, för att skapa reservvattendammar i det är torra landet. Det började med att man täppte till utflödet av en bäck, byggde fördämning och lät bäcken fylla dalgången. Allt i dalgången hamnade under vatten. Ibland hela byar, och är en pantano torkar ut kan man se ruinerna. Det är för det mesta förbjudet att bada i pantanos, bland annat för att det är för farligt, vem vet, rätt som det är dyker man på ett kyrktorn eller ett träd där i djupet.




Men Aracenas pantano kan man bada i, om man hittar till stranden. Det är iordninggjort med en liten sandstrand, och det har tills nyligen funnits en liten sommarbar där också.




Att hitta fram till den här sjön var lite som att komma hem. Jag är uppväxt vid Vänern, har aldrig förstått mig på hur man kan bada i det läskiga havet med strömmar och odjur, och Disa har stor respekt för det också. Men här klev hon i nästan direkt. Som jag. Det var skön temperatur i vattnet.
Det var kväll, inte så mycket folk kvar längre. Vi hittade en liten unge från grannbyn som gärna lekte med Disa. När Disa frös för mycket och ville gå upp fick den andra behålla hinken att leka med, och som tack låg det två småfiskar i den när Disa fick tillbaka den.




Ett jättefint ställe att bada på. Hit kommer vi åka många gånger.





Här ett inlägg om min första picknick med svärförlädrarna vid Minilla-pantanon. Så vackert det är där!

Ett annat inlägg om samma ställe, men helt annan situation. Gravid var jag och nära på galen av att ha varit instängd i stan i en hel månad på grund av att bilen var på lagning.


lördag 17 juni 2017

Värmebölja i Andalusien

I dag ska det bli så där läskigt varmt. 43 grader i skuggan i Sevilla, 39 här i Aracena.
Det är ju inte roligt på något sätt, speciellt inte för de som måste vara kvar i Sevilla. Har en kompis som jobbar ute på stan och säljer biljetter till exempel. Och inte kan man bada eller svalka sig heller, eftersom det knappt finns offentliga utomhusbad, och det är en dryg timmes åktur till kusten.
Trots en sådan extrem temperatur, och trots att nätterna är tropiska, då temperaturen inte går under 20 grader (snart kommer de bli värre, då det kan vara 35 grader eller mer på natten), så är det inte sommar. Kom ihåg det. Det fattas fortfarande fyra dagar tills sommarens ankomst, så få inte för er att säga att det är sommar till en spanjor!

Vid sådana här extrema temperaturer måste man kunna skydda sig. Varje år har svenska tidningar tips om hur man skyddar sig mot svenska värmeböjlor, men eftersom det sällan blir varmare än 30 grader, och nästan alltid är kallt på natten i Sverige, tycker jag att tipsen är lite mesiga.
Jag delar istället med mig av spanska tips, som man kan hämta i broschyrer på vårdcentralen.

Stanna inne. Gå inte ut mellan klockan 11 och klockan 19 om det inte är tvunget.
Stäng alla dörrar och fönster och dra ner persiennerna för att hålla hettan ute.
Drick mycket vatten.
Idrotta inte. För allt i världen. Rör dig inte mer än nödvändigt!
Om du måste gå ut - använd solhatt och solskyddsfaktor 50.
Ät lätt mat.
Använd luftkonditionering, ni som har. Gamla personer här är många gånger så rädda att bli förkylda att de faktiskt dör av värmeslag för de inte vågar slå på luftkonditioneringen. En kompis släkting fördes i ambulans och var nära att dö av värmeslag, på grund av rädslan att bli förkyld av luftkonditioneringen. Och häromdagen hade svärfar så varmt i lägenheten, trots luftkonditionering, att Disa tog av sig alla kläderna, vilket medföljde att svärfar stängde av luftkonditioneringen för att hon inte skulle bli förkyld.)

Tja, det är väl de viktigaste råden.
Man förstår ju att alla är ute sent så här års, att lekplatserna är fulla med barn klockan 23, eftersom de tidigare inte har kunnat vistats ute, och då gungor och rutchkanor blir så varma att det är rent av farligt att lägga en hand på dem.

Tänk, mamma brukade vilja att vi klippte håret kortare på sommaren, på grund av värmen. Men jag har inte förstått vitsen med det förrän här. Finns det något ljuvligare än att bli av med håret från ansiktet och nacken när det är så hett? Eller njutningen av att plötsligt känna en (visserligen het) vind, som svalkar eftersom den blåser på den blötsvettiga kroppen?
Eller lyckan av att ha något kallt att dricka i kylskåpet. Att dricka vatten direkt från kranen så här års är otänkbart, det är så varmt.


Jaja. Jag behöver inte plågas av Sevillavärmen, för jag bor tack och lov inte i Sevilla längre. Det är en riktigt usel sommarstad faktiskt. Här i Aracena har vi tillgång till badsjö, kalla bäckar att bada i, samt pool i bostadsområdet, som öppnar just i dag. Härligt!


Vad kommer ni att tänka på när det gäller värme? 





Ett inlägg från 2012 om en varm dag.
Ett till.
Och här om hur det är att köra motorcykel med hjälm i hettan.

fredag 16 juni 2017

Ljusglimtar

"Försök att någonstans njuta av de små korta stunderna. De blir med tiden längre!" skrev Sol som sol efter mitt förra inlägg. Det låter ju som om det vore något allvarligt på gång här, när det bara handlar om en period av sjukdom och sömnbrist som aldrig verkar ta slut, men när man är mitt i det och håller på att bli tokig av att aldrig få sova ordentligt kan en sådan kommentar vara precis vad som behövs för stunden. Jag var ute och körde Disa i vagnen för att få henne att sova (var för trött för att ta kampen om läggningen i sängen, inte en chans).

Nu är närminnet väldigt kort, men den första ljusglimten jag kom att tänka på låg väldigt nära i tiden. Samma morgon när jag öppnade brevlådan upptäckte jag nämligen ett tjockt kuvert till mig! Från bloggläsaren Joanna, som efter inlägget om svenskmötet i Aracena (där jag gnällde lite över saknaden av att läsa svenska tidningar, väldigt vad negativ jag varit på sistone. Sömnbrist. Fast tidningsbrist är inte kul.) bestämde sig för att SKICKA tidningar till mig! Nu gick det lite fort så hon läste damtidningar istället för dagstidningar, men det spelar ju ingen roll, så i kuvertet låg en Svensk Dam-tidning samt en Metro. Blev så himla glad!
Dessutom har det kommit ett mosterkuvert med tidningsurklipp från lokaltidningen!




Jodå, nu gick jag och log där i mörkret, med Disa som kämpade mot sömnen.
Vidare. Christer och Morgan i radioprogrammet Kvällspasset har tyvärr gått på semester, men det ger mig chans att lyssna på andra radioprogram. Söndagsintervjun i P1 tycker jag är alldeles fantastiskt. Några av de riktigt bra jag lyssnat på senaste tiden och blivit väldigt tagen av är Kristina Lugn, Jonas Gardell och nu senast Sven Wollter. Tips.
Disa blir så rolig när hon får feber ibland. Hon blir som en sådan där kanin i tv-reklamen. Hon blir otroligt energisk, hoppar, springer och babblar i ett. Hon pratar och pratar och pratar så fort. När hon blir sådan vet vi att det är feber på gång. Men hon är väldigt rolig då, så det är kul!
Boken Kärsbärslandet av Dörte Hansen är en ljusglimt.
Jag har skördat de två första gurkorna. Så goda, och så roligt att äta egenodlade gurkor! Spansk gurka är förresten full med små taggar, bäst är att ha handskar när man plockar den.




Vi har bakat tillsammans ett par gånger den senaste tiden, Disa och jag. Det är roligt att baka med henne!




Spanska smakrika tomater är en hel liten sol på trötthimlen.




Att barnvagnsprommenera sent på kvällen, i skönt ljummen luft och lyssna på getbjällror, kväkande grodor, hästfnys och andra nattljud, det är fint.

Och så har vi varit iväg på en fin plats. Jesús njöt inte precis, han stannade i bilen, men det visste vi inte då att han hade lunginflammation. Men mer om den platsen i nästa inlägg.




Era ljusglimtar just nu?

tisdag 13 juni 2017

Jag vill också vila i fyra dagar!

Missförstå mig inte. Det är inte Jesús lunginflammation jag är avundsjuk på. Absolut inte.
Jag önskar bara... att jag också fick en diagnos och en beordran om att vila i fyra dagar.
När ska JAG sova??
Istället fick jag en ask tabletter mot min hosta. Om den försvinner så är mycket vunnet. Då kan jag sova när jag ligger i sängen. Det var så längesedan jag sov tillräckligt och hade energi nog att plocka upp Disas kritor och äggspill från golvet... När det inte är min hosta, så är det hennes dagissjuka och uppvaknande på nätterna. Kan man bli tokig av sömnbrist?
Men det är säkert. Lunginflammation vill jag inte ha. Vi lyssnade just precis på Jesús lungor, hur det låter som en maracas därinne när han andas.

onsdag 7 juni 2017

Shopping i Aracena



Ni som har följt med här ett tag har nog förstått att jag inte är någon shoppare. Jag vet inte i vilken utsträckning det beror på brist på pengar, sparsamhet eller ointresse, och det spelar kanske ingen roll.
Aracena är en liten stad som, om vi pratar shopping, bara är bra om man vill handla delikatesser. Och det vill man ju! Den som tycker om korvar, ostar, pata negra-skinka, honung och kastanjekrämer, med mera med mera, har kommit helt rätt.




Mina favoritaffärer är järnaffärerna. De har allt. Här köper man inte bara skruvar, sladdar och målarfärg, utan även tvättmedel, flätade korgar, köksredskap och leksaker.
Min favorit av stadens tre järnaffärer är den högst uppe vid snabbköpen och bilverkstäderna, för den är specialiserad på trädgård och växter. Där finns en hel vägg med krukor i alla storlekar och former, fröer, blommor och brickor med små, små plantor av gurka, tomat, aubergine och melon.
Man kan nog säga att en oproportionerligt stor del av min lilla inkomst går till den här järnaffären. Ja, till och med att vi hae kunnat ha haft trädgårdsmöbler om jag inte lagt pengarna på jord och krukor istället. Men vem blir lycklig av att sitta ute och äta mat i en stenlagd, trist patio utan växter?




Men det finns en annan kul affär också. Nästan varje torsdag tar jag en tur till Lidl. För att kika lite, ni vet. Det är en affär som jag aldrig har gillat, förrän vi flyttade hit och jag fick deras reklamblad i bredlådan för första gången. Med Aracenas blygsamma shoppingutbud blir Lidl ett roligt tillskott, där man ibland kan finna sushitillbehör, italiensk specialpasta, träleksaker, julpyssel och ekologiska livsmedel, alltså sådant som inte går att köpa någon annanstans. Jag har till och med köpt bearnaisesås där en gång, och vilda, frysta blåbär.
I morgon är det torsdag och jag ska nog ta en tur dit upp (bokstavligen upp, vi bor ju i bergen), och se om det har kommit in några nya växter eller så. Eller var det Medelhavsvecka nu? Järnaffären ligger ju intill... Jag slår nog till på den där vattenslangen jag såg häromdagen.
Jag känner mig som pappa, vars helgnöje var att åka till Jula på helgerna för att kolla verktyg.


måndag 5 juni 2017

40 grader i skuggan - men inte sommar

Det förutspås värme till helgen som kommer. Alltså varmare än det varit hittills. 37 grader i Aracena och 40 grader i Sevilla på lördag.
Nu har vi visserligen månaden maj bakom oss, månaden då värmen kommer på riktigt, men eftersom vi bor i bergen blir det inte lika hett här. Vi har inte nått över 30 grader så många gånger.

Två saker bekymrar mig lite:
1. På fredag, då det ska bli 39 grader i Sevilla, måste vi åka dit. Sevilla är ingen rolig plats att uppleva 39 grader i skuggan på. Långt från havet, hög luftfuktighet, trafikavgaser.
2. Mina växter. Växterna tål inte hettan jättebra, ärligt talat. Jag flyttar runt dem i pation, och just nu stå de flesta tomatplantorna under ett solparasoll. Bör jag ta in växterna? Klarar jordgubbsplantor extremhetta?

Folk suckade över värmen förra veckan. Från flera håll hörde jag "Det är som på sommaren."
Ni som följer med här vet ju att temperaturen inte har med årstiden att göra i Spanien. Bara för att det är 36 grader i skuggan, som vilken julidag som helst, betyder det inte att det är sommar, eftersom sommaren infaller först den 21 juni klockan 06.24. Innan dess är det alltså vår, oavsett om det är 40 grader i skuggan.
En sak får jag ge dem ändå, spanjorerna, att det är inte riktig sommarvärme eftersom temperaturen går ner på kvällen och natten. Inte som på sommaren alltså, då det bara blir en knapp märkbar temperaturminskning på natten, och gör det svårt att sova.

Jag har tidigare avskytt sommaren i Spanien, eftersom vi har bott i Sevilla. Nu ser jag fram emot den. Vi har tillgång till pool, badsjö, bäck att bada i, jag har växter i pation som ger frukt,
Det är svalare här än i Sevilla, svalare nätter, renare luft, och vi har den sommaröppna utomhusbion att se fram emot. Sommaren får gärna komma!


fredag 2 juni 2017

Romería på rastplatsen



Alla dessa helgdagar!
Jag är helt förvirrad och väntar mig hinder i form av plötsliga helgdagar varje dag nu.
Här i Spanien är det ständigt någon lokal helgdag. Om så bara i någon förort till Sevilla. Helgdag eller ledig dag för att det är feria i byn, eller för att det har varit det och byborna behöver stanna hemma och vila upp sig.
Lägger vi dessutom till kristi himmelsfärd, som jag helt hade missat och fick fråga varför folk i Sverige var lediga...
Men en del festligheter ser man till att hålla på söndagar. Romerías är ofta då.




Hur förklarar man en romería? Ni andra som bor i Spanien får gärna rätta mig, men jag väljer att förklara så här. Man tar ut byns/stadens skyddshelgon och bär iväg det till ett kapell på landsbygden. Många går till fots eller rider eller åker i en festlig oxdragen kärra. Andra tar bilen. Där på plats är det stor fest hela dagen. Alla har med sig en massa mat och dryck och festar och äter tillsammans, i familjer eller kompisgäng.




Och att jag nu pratar om detta är för att vi åkte förbi en romería i söndags, när Disa och jag hämtade Jesús i Santa Olalla någon halvtimme härifrån.
Vi åkte en extra runda och letade efter en rastplats, och där den var stod det fullt med bilar och hästar, och vi svängde in, för det såg ut som om det fanns glasstånd också. Jodå. Under träden åt folk mat, det fanns en stor hoppborg, några stånd, en bar, och ställen att köpa hamburgare och glass vid. Glassen var inte så god, och romeríor är inte särskilt roliga när man inte själv deltar med ett gäng. Men ett kul inslag i den sydspanska kulturen!






I det här inlägget förklarade jag romeríans ursprung.

Och här skrev jag om när vi själva var med på en romería! Det var roligt!

tisdag 30 maj 2017

Ett osannolikt svenskmöte i Aracena

Nu kommer ett bildlöst inlägg igen, men jag har ingen bild till detta. Heller.
Det hände något jättekonstigt häromkvällen. Vi var ute och gick, hoppades på en tapasmiddag när Disa somnat i vagnen, men hon somnade ju aldrig... Och när vi gick där på en mörk gata, utanför centrum, i backen med den spöklika, nedlagda internatskolan, hörde jag... Något bekant. Ett ord. Vet inte vilket, men det lät bekant. En liten grupp personer... Utlänningar...
- Är inte de svenskar, väste Jesús bredvid mig.
Jag lyssnade igen. Så hörde jag det som avgjorde saken. Ett "ja" på inandning.
- Är ni från Sverige, frågade jag mannen närmast mig.
- Ja? Och det är du också, hör jag!

Nu är Aracena inte en avlägsen håla, utan huvudorten i Aracenabergen, med en fantastisk grotta att besöka, god mat och fina gator att promenera på. Borgruin och kyrka med otrolig utsikt. Den drar till sig turister, och det är roligt, tycker jag. Men det få utländska turisterna är engelsmän, nordamerikaner, och i något enstaka fall tyskar. Nu är det ju väldigt lite svenska turister i Sevilla också, men chansen att råka på någon där är ändå mycket större än i Aracena.
Det är så häftigt att ramla på en svensk här!

Vi började prata förstås. De berättade att de varr här i en grupp som leds av Francois, och pekade på en man som kom upp för backen med resten av gruppen av äldre personer samt två barn...
- Hombre! utbrast han när han fick syn på Jesús.
Det tog ett ögonblick innan han kommer på vem han hade framför sig, det var väl barnen som avgjorde saken. Det var den svenska pappan som hade sina två yngsta barn i skolan där Jesús jobbade ett par år, men som flyttade hem till Sverige efter en händelse. Han fortsätter sitt arbete för kyrkan i Aracena som han hade då, och åker hit ibland med en grupp svenskar.

Vilka tillfälligheter. Barnen blev glada, Jesús också.
Jag var helt tagen efter mötet med andra svenskar.
Men grämde mig något enormt över att inte ha frågat om någon av dem hade en svensk dagstidning som jag kunde få.
Det låter väl inte klokt, men jag har sagt det förut. Många läser svenska dagstidningar på flyget, behåller dem i packningen och... Slänger dem när det är dags för hemfärd. Och jag saknarsaknarsaknar svenska dagstidningar...

söndag 28 maj 2017

Högt och lågt i livet med barn

Tjejhelg. Disa och jag ensamma hemma. Jesús har åkt till norra Spanien för att spela på en festival. Han har jättekul.
Det har inte jag. Disa och jag har varit osams så många gånger under ett och ett halvt dygn, mest beroende på mig som har ganska dåligt tålamod. Det blir så när jag inte får någon återhämtning. Ingen tid ensam (förutom under siestan då jag panikdiskade och lät henne sova för länge eftersom jag inte orkade annat), bara fixa mat, planera mat, planera siesta, söva, torka bajs, torka snor, leka, förhindra olyckor, förhindra att hon kvävs av någon av alla smågrejer hon stoppar i munnen, ingen annan att prata med än min snart treåriga dotter. Som är bäst, bäst i världen, men jag måste få tillbaka lite energi... Någon gång under söndagen kommer Jesús hem igen. Då skulle jag vilja lämna hemmet, åka iväg till någon rolig plats ensam, med en bra bok...
Skulle se en kul film när hon somnat för natten, för att bli på bättre humör, men den filmen hade hon, under det näst sista raseriutbrottet, pillat in i VHS-spelaren, som en slags hämnd tror jag, och den går inte att komma åt.


Men vi tar några roliga grejer också. För det mesta är hon himla rolig och vi skrattar så mycket med henne.
De senaste dagarna har hon till exempel:

1. Sagt "Quiero nosa" (Jag vill nosa) när det var något hon ville lukta på. Vi har ju mest pratat om att katten nosar på olika saker, inte lika mycket om att vi människor luktar...

2. Upptäckt mina hår i armhålan. Oerhört fascinerad. Hon var tvungen att lyfta på mina armar flera gånger och studera det.
- Sånt hår har alla stora. När du blir stor får du också det.
- Jag har redan, sa hon på sitt sätt, och jag sa nä, och hon sa jo, och jag fick henne att känna efter att hon faktiskt inte har något.
- Inga barn har hår i armhålan. Bara vuxna.
- Ååå (hår)! Aj! sa hon och tog sig på hakan och överläppen. Så sent som i fredags skrattade hon åt att pappa sticks med sitt skäggstubb när han pussas.
- Du menar skägg? Nej, det har bara pappor.

3. Efter snabbduschen, när jag torkat henne, gick hon in i badrummet igen, stängde dörren och lät mig inte komma in.
- Sucio, sucio (smutsigt), hörde jag henne säga till sig själv bakom dörren.
När hon efter en lång stund ropade att jag fick komma in, såg jag henne inte först, bara en massa vatten på golvet, och sedan, bredvid toalettstolen, hade hon krupit ner i hinken med kallt spolvatten för att bada! I den hinken spolar vi ut allt kallt vatten i duschen innan varmvattnet kommer, och har det sedan att spola med för att spara vatten. Lilla Disa hade varit så förgrymmad över att hon inte fick bada i badkaret, att det blev en dusch istället eftersom det var så sent, att hon tog saken i egna händer. Allt för att få bada.

torsdag 25 maj 2017

Jesús stör sig på Daniel Tigers pappa

- Qué es? frågar Disa och pekar på sin pappas arm.
- Det är en klocka. Jag har den när jag jobbar. Men inte hemma.
- Klockla, upprepar Disa med det är extra l:et som hon brukar lägga till.
Jesús, vänd mot mig:
- Om jag inte tar av den när jag kommer hem känner jag mig som Daniel Tigers pappa.

Daniel Tiger, för den som inte har barn, är en av få tecknade serier som funkar att se på svenska här i Spanien.
Jesús har kanske sett den mer än jag, och har minst sagt fattat agg mot Daniel tigers pappa. Han stör sig på allt. På att pappan bara syns i korta ögonblick, alltid ska till jobbet eller kommer hem från jobbet, att han kort sagt är MANNEN i familjen som jobbar och tjänar pengar och har ansvar och förpliktelser medan mamman är hemma och tar hand om hushållet och barnet, och den där klockan på armen blir en slags symbol för allt detta. Jesús stör sig till och med på Daniel Tigers pappas svenska röst. "Hu hu hu" imiterar han på något hurtigt, stötvist sätt.

Jag stör mig något otroligt på ALLA spanska dubbningar, barnprogrammens mest av allt, eftersom barnrösterna görs av kvinnor som pratar pipigt och tillgjort för att likna barnröster, eftersom barn inte får arbeta.
Förutom i kinesbutikerna då, men det är ju kinesiska barn... eller?

onsdag 24 maj 2017

Mysigt matställe i bergen

Strax efter Fuenteheridos finns en enkel camping under kastanjeträden, och den lilla baren där är så mysig! God, hemlagad mat. Hela familjen hjälper till i köket och serveringen.
Jag har blivit bekant med tjejen som tog över stället för ett par månader sedan, då hon jobbade på vår favorittapasbar här i Aracena.
Hon ordnar och fixar en massa grejer där. Konsertkvällar, 3-euros brunch från olika länder (sist var det en egyptisk brunch!?), dans coh allt möjligt. Hon är en av traktens få hårdrockare förresten, och hon försöker få Jesús att ta dit sin grupp, medan han envisas med att den musiken är så på gränsen, så hård, att ingen skulle vilja höra den.
Jag håller med.
Inte för att jag tycker att de är dåliga alltså.



Syrsor och kanariefåglar

Dessa sydlänningar älskar att ha djur i bur. Helst ska det vara små gula kanariefåglar som sjunger, deras burar ställs ut på balkonger eller hängs upp utanför barer och grönsaksaffärer, allt för att sprida fågelsången så långt som möjligt. Ja, för om man råkar få en fågel som inte vill sjunga är det ju ingen idé...

Jesús syster hade en kanariefågel, som tyvärr dog när de målade om, men den hann ge upphov till vårt eget signalsystem här hemma. Nu håller Disa på och lär sig det, men eftersom hon inte kan vissla oooar hon istället.

I järnaffären (min favoritaffär) häromdagen såg jag, förutom trånga, fina fågelburar, också en liten bur att ha en syrsa i. Man fångar alltså en syrsa och stänger in den där. Matar den och ser till att den trivs så att den spelar.
Ljudet av syrsor är typiskt för den heta andalusiska sommaren. När det är som varmas spelar syrsorna.

Jag är inte helt förtjust i dem. Dels för att det är så obeskrivligt hett när de låter (vilket inte är deras fel, men när jag hör ljudet tänker jag på hettan), dels för att jag tycker att de påminner om kackelackor till utseendet. Det kan vara orättvist, och Jesús bilr förnärmad när jag säger så (han tycker om syrsor), men jag tycker ändå att de här spanska syrsorna påminner om kackelackor.

Syrsa heter förresten grillo på spanska.


En bur att ha syrsor i.

tisdag 23 maj 2017

Vardagsglimt

Tisdag.
Jag är så orimligt trött. Funderar på om det kommer sig av nattvakandet med Disa, men det var ju bara en halvtimme sista natten. Eller allergimedicinen. Alla säger ju att man blir trött av den. Eller förkylningen?
Totalt orkeslös. Det som till slut fick mig att tvätta var att Jesús redan hade lagt in alla kläder och jag tryckte på en knapp, på den nivån är det.
Han flinar lite och tycker att det är rätt åt mig som vägrar siesta. Jag kontrar med att om vi hade en hängmatta skulle jag sova där varenda dag. Hoppet står nu till Jesús syster, som ska flytta från hus till lägenhet i stan, att hon tänker på oss när hon behöver göra sig av med hängmattan.

Jesús har massor av energi. Medan jag smyger mig upp till sängen då och då diskar han, lagar mat, stryker och tillverkar han tre maracas och en liten trumma till Disa.
Denna maracastillverkning är det enda som har fått honom att köpa och äta yoghurt, eftersom han tyckte att de röda bägarna skulle bli fina.
Jag ligger i soffan medan han sätter på en Judas Priest-vinylskiva som han och Disa dansar till och skakar sina maracas.
Disa springer ut i pation för att bada i plaskpoolen igen, och Jesús sitter kvar och skakar en maracas till låten. Jag också, av ren tankspriddhet.


Pysseltips: Lägg i linser och limma ihop två diskade yoghurtburkar. Sätt på klistermärken.

Trumman hamnar i plaskpoolen. Disa tar av klistermärkena från maracasen och sätter dem i pannan, hon vill ha dem där när hon och hennes pappa går till lekplatsen.
Sedan, medan vi är på övervåningen, smiter hon ut genom dörren. Jesús hittar henne på gatan, på väg mot lekplatsen själv, barfota och naken, med maracas i handen och klistermärken i pannan.
Jag sätter mig hos mina älskade växter i pation. luktar på tomaterna och känner på den första som håller på att bli röd, studerar de små gurkorna som håller på att växa fram. Hittar en ny blomma på chiliplantan, funderar på var jag ska ta av basilikan för att föröka den. läser om hur tomatplantorna ska bli mindre höga och rangliga. Häpnar över att dill kan växa sig så hög, och undrar hur jag ska rädda gräslöken som håller på att vissna. Tål den inte spansk värme?
Det är drygt 28 grader i skuggan. Funderar på att åka och bada i en sjö i närheten.
På att köpa fisk och skaldjur till en soppa, och laga den.
På att gå och fråga hur jag ska göra för att byta ut mitt svenska körkort till ett spanskt.
Baka.
Göra en vimpel.
Fixa bilder.
Orkar inte.
Vill helst av allt att familjen ska försvinna ut ur huset resten av kvällen så jag kan se en tv-serie.

Vänta... Vad är det som låter?
En granne och hans kompis sitter ute i kvällsvärmen och spelar gitarr och sjunger flamenco. Så himla fint.




måndag 22 maj 2017

Snart börjar Disa spanska skolan

Min bloggkompis Sol som sol-Emma skickade ett meddelande om att det är bloggportalen i Spanien som har problem. Skönt att veta. Det är inte mitt fel när bloggen inte fungerar :-)

Jo, det var ju informationsmöte i Disas skola som hon ska börja i september. Jag hann inte vara med på hela mötet, men det var bra det jag var med på. Jag tror stället blir bra. Jesús också, han har redan varit på besök med sina skolbarn, som ska vara faddrar åt de små som börjar ettan till hösten.

Skola, tänker ni nu, är inte Disa liten?
Jo, hon fyller tre i sommar.
Men här pratar man om skola redan för treåringar. Educación infantíl. Förskola kommer jag att kalla det hädanefter. Det är inte obligatoriskt, men alla spanska ungar börjar när de är tre år. En bidragande orsak är att dagis (låt mig skriva dagis för att inte blanda ihop begreppen) är så himla dyrt här. Och förskolesverksamheten är gratis. Precis som på dagis går barnen mellan nio och två, men här får de gå hem och äta lunch, då när förskolan är slut (på vårt dagis betalar man för lunch klockan 12, den som avstår får ta hem sitt barn den tiden istället). Vid tolv får de äta medhavt mellanmål.

Det är inte fri lek på dagis heller men här på förskolan är verksamheten än mer inriktad på utbildning. En del tror felaktigt att barnen MÅSTE lära sig skriva och läsa här, innan de börjar ettan, men så är det inte.
Det de däremot måste är att vara blöjfria. Det är väl därför spanska barn blir av med blöjan tidigare än många svenska barn. Det ingår inte i klasslärarens arbetsuppgifter att byta blöja, så om barnet fortfarande har blöja när det börjar förskolan måste föräldrarna själva komma dit och byta. Däremot finns hjälppersonal som kan byta kläder om det händer en olycka. De är ju små.
På förskolan går barnen i tre år innan de börjar ettan i den obligatoriska skolan (där Jesús jobbar).
Bekanta och kompisar har pratat om skolvalet ett tag nu, vilken skola man ska välja, tvåspråkig skola, privat, nära, en där de går ända upp till tolv års ålder, om man får förstahandsvalet... I Aracena finns bara en skola för småttingarna, så vi behövde inte välja. (även om det finns en Montessoriskola i närheten, men den kostar 250 euro i månaden så den är inget alternativ).
Gudars, vad vi kämpade med alla papper och intyg som skulle lämnas med ansökan.

Jesús har som sagt redan varit på besök, och tyckte om både personalen och lokalerna. De har visst en fantastisk skolgård med gungor (inte vanligt på dagis), lekstugor och en jättestor sandlåda (!) där de kan smutsa ner sig (!!!).
På informationsmötet handlade det mycket om att förbereda barnen för skolstarten, och det var framför allt skolläkaren och logopeden som pratade. Vikten av kvällsrutiner och sömn, inte ge purémat, göra dem mer självständiga genom att sova i egen säng, få egna hushållssysslor, sköta påklädning själv, inte vara överbeskyddande, inte napp eller nappflaska för tändernas och talets skull, hur hjälpa dem med talet och så vidare. Det mesta visste jag ju, men en del bra råd fick jag också. Jag tyckte det var bra det de sa om överbeskyddandet, eftersom de flesta spanska föräldrar jag stöter på är oerhört överbeskyddande. Ungarna får inte klättra upp någonstans eller göra något på egen hand, för genast hörs det ett "te vas a caer!" (du kommer ramla) och befallning om att gå ner. Hela tiden. Ungarna får inte göra nåt.

Det blir intressant det här. Det känns bra.
Ett litet bekymmer är bara vad vi ska göra veckorna mellan vår semester och Disas skolstart i mitten av september... Finns inget dagis då.



Fungerar?

Hej alla.
Jag har inte kunnat öppna bloggen på flera dagar. har nu kommit in i den på omvägar.
Kan ni som läser se den? Skicka en kommentar då, är ni snälla.

Jag har varit på skolmöte nu på förmiddagen. Disa, inte ens tre år fyllda, börjar colegio infantíl i september. Känns stort.

torsdag 18 maj 2017

Härligt torg i Aracena

Jamen hörrni!
Vi var ju på Öppet hus i Jesús skola, men dagen tog inte slut där, för efter paellan kände jag att det var precis rätt dag för att testa Aracenas glasställe.
Det tyckte Disa också.
Men det var stängt (som vanligt) så det blev vanliga fabriksglassar i kinesbutiken istället, vilket nog framför allt Disa var glad för. Hennes favorit är en påse men fem miniisglassar.
Glassen åt vi på ett så himla fint litet torg; Plaza de Doña Elvira, alldeles nära skolan.






Ett par barn vadade omkring i fontänen, och Disa kunde knappt vänta på att leka i vattnet hon också.
En mamma till en av Jesús elever var där, och vi pratade länge, vilken intressant person.
Disa plaskade i vattnet, blev blöt och tog av sig kläderna.




Jesús och jag intog kalla drycker på den lilla uteserveringen och bestämde oss för att tillbringa många varma kvällar på det här stället.




Sedan gick vi och köpte veckans frukt och grönsaker i fruktaffären, och gick på smågator hem.






Stannande så klart till vid det lilla torget med en liten fontän i mitten, på gatan med järnaffären och veterinären med den fina pation.




Det var en härlig, tidlös dag och ingen av oss kom ihåg vilken veckodag det var.



onsdag 17 maj 2017

Paella i skolan

Det var öppet hus i Jesús skola. Inga lektioner på hela dagen, och vem som helst fick komma och se och vara med på aktiviteter och se fotoutställningen i gymnastiksalen.
Där fanns bland annat bilder på gamla elever, och vi såg Disas förskolelärare som åttaåring.
På en gammal bild gjorde barnen Francohälsningen, vilket alla ungar fick göra i skolan på den tiden.




Det var fullt med ungar på skolgården. Några hade en miniloppis där Disa valde en Nalle Puh-bok, vi bjöds på smält choklad (det var väldigt varmt) och köpte dricka i den uppställda baren. För en gångs skull på en spansk tillställning fanns bara alkoholfri öl.
En lång kö gick till den enorma paellan. Det hade gjorts paella för 500 personer. 100 euro hade lagts på skaldjur att ha i och att koka buljong av.


Paellapanna numemr två, den första tog slut snabbt.


Sedan tittade vi in i Jesús musiksal. Han är ju musikläraren på skolan.
han hade satt upp portätt på olika musiker på dörren och inne i klassrummen har väggarna tapetserats med personporträtt på olika kompositörer. Det som man slås av är kanske frånvaron av instrument, förutom en liten fin xylofon som Disa och jag spelade på. . Inte ens ett piano finns det. Skolan har inte råd med instrument. Alla barn får köpa en blockflöjt, och Jesús tar med sin egen gitarr. Men det rä ofta så. I en av skolorna där han har jobbat fick alla lärarna köpa varsin världskarta till sina klassrum, eftersom skolan inte hade pengar till det.



tisdag 16 maj 2017

Alla pratar med varandra

På bilden går Disa på en mur och de tre äldre damerna stannar till ett ögonblick och pratar med henne.
Det händer hela tiden. Folk stannar till, byter några ord, särskilt när man har barn med. Gamla, tonåringar, affärsmän, barn, alla pratar. Man gör så här. Överallt.
Det är fint, och att komma till... tysta Sverige, är en minst sagt en kulturkrock.



fredag 12 maj 2017

Disa 2 år och 9 månader



Disa har gått och blivit 2 år och nio månader! För ett tag sedan, men bästa att publicera innan det går ännu längre tid.
Vad många månadsinlägg jag har funderat på, och inget har blivit skrivet på nästan ett år.
Inte kommer jag ihåg vad som har hänt heller.
Mer än litegrann. Som att hon sa sitt första adjektiv i juni 2016. Första prepositionen för ett par månader sedan, hemma hos farfar (spanska "de").
Tvåårsdagen som firades två gånger, en gång med släktingar, en gång med kompisar (mina), i Sverige. Detta med tårta och sång gjorde starkt intryck på henne, och hon pratar om det fortfarande ibland. Samt andras födelsedagar.




Hon började förskolan i oktober-november och blev strax därefter så himla sjuk.
Hon har haft tvåårstrots och kommit ur det, tack och lov, jag höll på att bli galen.
Hon har fått löss, påskägg och har suttit i knät på en av de tre vise männen.
Hon har älskat att dansa men är nu mer för att sjunga. Hon sjunger ständigt. Både svenska och spanska sånger och vi sjunger massor tillsammans. Bästa sättet att få henne att säga mer på svenska - genom sångerna. En av favoritsångerna är spanska födelsedagssången Cumpleaños feliz (Ha den äran i dag/Happy birthday), och hon har övat så mycket på den att hon sjunger den bättre än de flesta vuxna här, som alltid tar fel ton när det går upp. Andra favoriter: La vaca Lola, Los pollitos dicen, Vipp på rumpan-affären, Pippi Långstrump, Karlson på taket, Imse vimse spindel, Bä bä vita lamm.
Favoritprogram på tv är Hundpatrullen och Peppa Pig. Hon älskar hundpatrullen.




Favoritmat: finns ingen, hon gillar fortfarande inte att äta, det finns inga säkra kort (gjorde hon det skulle jag glatt ge henne stekt korv och pommes frites varenda dag, till exempel, eller precis vad som helst) men älskar glass och godis. Många gånger går pasta och stekt korv ner, så det blir det ofta till middag.




Sover: sådär. Somnar seeent så vi blir alla tre på dåligt humör på kvällarna. Sover för det mesta hela natten även om hon vaknat på sista tiden, och är så trött på morgonen att jag klär henne, kammar och sätter hennes på pottan sovandes, nästan. Så klart, hon sover ju för lite!
Vi har gjort iordning hennes rum och börjat lägga henne där. Hon lyckas inte somna i sin säng, så det har slutat med att vi sövt henne i vagnen och lagt över henne. Hon sover bra där, men jag saknar henne bredvid mig. Första natten grät jag. Det finns inget mysigare i världen än att sova bredvid den här lilla varma ungen.




Hon gillar att leka med vatten och att rita på sig själv.
Har inga kompisar som hon träffar utanför dagis, men träffar någon gång ibland sina storkusiner, vilket hon tycker är himla roligt.
Någon sällsynt gång ibland pussas hon på munnen. hon tycker om att ligga sked och att jag håller om henne. Springer mot mig när jag hämtar på förskolan, kramas annars sällan.
Hon gillar att stoppa saker i fickorna och att ta med en massa leksaker in i bilen när vi ska åka någonstans, och så blir de kvar där och ligger där i evighet.
Hon tycker om att hänga saker om halsen att ha som halsband.
Just nu övar hon på att hoppa från olika höjder. Hela tiden.
Hela tiden.




Hon räknar till tio på svenska och till nio på spanska, fast hoppar över siffrorna 6-8 på spanska.
De senaste månaderna har spanskan tagit över otroligt mycket och hon säger allt färre ord på svenska. Det är så himla tråkigt. Men jag kan inte göra mer än jag gör. Det räcker inte med mig.
Hon säger "no pasa nada" (ingen fara) hela tiden. Om jag säger till exempel "Sluta peta mig i ögat!""Jag vill inte ha ditt snor på handen." "Du måste ha skor på fötterna, det kan finnas glas här." "No pasa nada!" svarar hon alltid. Eller när hon närmar sig den sovandes Pipen. "No pasa nada. "No pasa nada, hombre, no pasa nada." säger hon gång på gång, och närmar sig katten, försöker klappa honom, Pipen på helspänn ända tills det, som han förutspått, händer något för honom obehagligt och han sticker.
Men det blir en hel del blandat språk också. "Dame boll" (ge mig bollen), "mira äst" ( Titta en häst), "Quiero glass" (jag vill ha glass).




Hon började med pottan ett par månader innan tvåårsdagen. Sedan dess har det gått upp och ner. Det har kommit perioder omkring var fjärde vecka då hon under några dagar kissat och bajsat i byxorna varenda gång, och sedan ingenting under någon månads tid. Nu var det längesedan det hände sist.
Hon har låga ben, har just börjat köpa storlek 98 i byxor trots att hon inte är mer än 86 centimeter lång.




Den här lilla ungen är den finaste, roligaste, goaste person jag vet. Det finns ingen som jag blir så arg på, och ingen som jag tycker så mycket om. Det värsta som kan hända är att något händer henne så att hon försvinner från mig. Det näst värsta att jag blir sjuk och försvinner och inte får se henne växa upp. Ibland tänker på att jag ska åka på långresa till Bolivia med henne när hon blir lite äldre, lära henne köra bil, men mest är vi bara här och nu.



ny gadget

ny gadget