torsdag 21 september 2017

En helg med vänner



Lite kort om helgen som var.
På lördagsförmiddagen gjorde jag ett roligt guidejobb, gick sedan till Casa de Libros och köpte två nya böcker om Sevilla samt en bok till Jesús; Javiér Marías senaste som han inte ens visste fanns. Gissa om han blev glad!
Sedan gick vi på födelsedagslunch hos José Alberto och Loren. Lille Gael har fyllt två, men eftersom Disa och jag var i Sverige då flyttades kalaset fram ett par veckor. Sådant blir man glad av!
Det var jätteroligt att träffa gänget igen.
Och vi fick sån himla god mat, men vad annat kan man vänta sig hemma hos en kock.
Klockan närmade sig 21 när Disa och jag åkte hem till Aracena. Jesús pappa var tack och lov ute när vi gick dit och hämtade väskan, för han avskyr när jag kör i kvällsmörker. Tycker att det är livsfarligt och hade visst försökt förmå Jesús att övertala mig att bryta upp tidigt från kalaset för att hinna hem innan det blev mörkt (vid den tiden han önskade hade inte ens tårtan kommit fram). Och jag, tja, jag kör hellre i dagsljus, men kära nån, vad kan hända här? Jag har ju kört i mörkret i Sverige sedan jag fick körkort för 15 år sedan, Sverige som blir mörkt vid tre på eftermiddagen och där det vimlar av vilda djur i vägkanterna. Tror han inte att jag kör försiktigt?!
Jesús stannande kvar för att gå på en spelning med några kompisar.

Nästa dag kom svenska Johanna, Jorge och Samuel, som är jämnårig med Disa, på besök.
Jesús åkte med dem från Sevilla. Vi skulle träffas vid sjön, men jag tappade bort husnyckeln, och kunde inte ringa Jesús för att fråga om han hade sin med sig så jag bara kunde slå igen dörren, för då hittade jag inte mobilen, och därefter var bilnyckeln borta och vid det laget ville jag bara sätta mig och ge upp och ställa in alltihop alternativt att någon kom och räddade mig (men hade ju tappat bort mobilen så kunde inte ringa någon). Men det löste sig.
Den underbara sjön var inte ett dugg underbar nu i september efter sommartorkan. Vattennivån hade sjunkit med ett par meter, allt var torrt och fult och i mitt-på-dagen-ljus. Men tre av sex personer badade.
Sedan hade vi picknick-lunch och åkte därefter till Linares de la Sierra.




En av de vackraste byar jag vet. Gick och tittade på drömhus. Plockade vindruvor och valnötter från träden.




Där skulle jag vilja bo.



onsdag 20 september 2017

Tapas i Sevilla



Jag fick en fråga i kommentarsfältet av Catrin, som med ett gäng kompisar ska ut och åka, bland annat till Sevilla.

"Jag och några kompisar skall åka en sväng till Sevilla i slutet av september. Vi huserar i Fuengirola i vanliga fall men nu ska vi ta en liten biltur på några dagar och se andra städer i Spanien. Jag undrar ifall du har några restaurangtips som du kan dela med dig av?(...)Någon tipsade om restaurangen Maria Trifulca, vet du nåt om den? Den ligger fantastiskt och på deras terrass så har man tydligen en fantastisk utsikt men en del rewiews säger att det är ganska hetsigt och rätt taskig service. Så om du vet något härligt ställe med grym mat så blir jag superglad!"

Mariatrifulca ligger fint i fyren precis vid Trianabron. Läget är toppen, stället är alltid fullt av folk, men jag har konstigt nog aldrig ätit där, trots att jag passerat stället så många gånger.
Tyvärr måste jag säga, att taskig service får man räkna med i Sevilla. Folk man träffar på gatan är hur trevliga som helst, men gå in i en butik, restaurang eller in på en myndighet och du blir överraskad om du någon gång råkar på en trevlig person. Att restaurangpersonal är otrevlig eller likgiltig kan till viss del förklaras av usla arbetsförhållanden. Men jag tror också att är en sådan kultur i Sevilla. Tyvärr.

Jag äter sällan ute i Sevilla, men när ajg gör det är min huvudregel att undvika ställen med meny på engelska. Orättvist kanske, det kan ju vara bra mat och de behöver inte ta överspriser... men jag litar inte på sådana ställen.
Vi går alltid på billiga budgetställen med traditionell, andalusisk när vi äter ute. Ett bra sådant, som ligger nära utsiktsbyggnaden las setas i centrum, är Bar Dueñas (Plaza de Dueñas) som har bra, traditionell sevillamat, och personalen på det lilla stället är trevlig.
Ett annat bra ställe i centrum; Casa Morales (korsningen C/Inuesa och  C/Jimios). är ett rätt trevligt, mysigt ställe med traditionell mat och stora vintunnor.
Snett mitt emot ligger en freiduría (C Rodrigo de Triana) (C García de Vinuesa). Sevillaborna älskar att köpa hem friterad fisk av olika slag, och ibland har freidurían bord där man kan sätta sig och äta, med fisken i ett strutformat grovt papper.

I Triana har Taberna Blanca Paloma (korsningen C/San Jacinto och Pagés del Corro) brat mat, men det kan vara svårt att få plats om man vill sitta ner.
Den mycket undangömda tapasbaren Los Puentes (C/Santa Cecilia) är ett typiskt sevillanskt, fult ställe, med jättegoda räkor i vitlöksolja (gambas al ajillo).
Bar Oliva (San Jacinto) är ett bra ställe att äta på, och för den som gillar skaldjur är Mariscos Emilio (Avenida de Coria) ett toppenbra ställe!
I Triana har vi också, på ett mysigt torg, Bar Bistec och Bar La Plazuela (Plazuela de Santa Ana), dit för övrigt svärfar ofta går och sätter sig en stund.

Jag är inte den bästa tipsaren på det här. Framför allt nu äter vi sällan på stan, eftersom Jesús pappa redan har ordnat och planerat helgens alla måltider när vi kommer.
Kolla gärna bloggen De tapas con Chencho, och fyll på med tips i kommentarsfältet!
Lycka till!



tisdag 19 september 2017

Gamla inlägg om Bolivia och första Spanientiden

Hej bloggänget!
Det är så roligt att skriva för er, ni kommenterar och diskuterar och finns där på andra sidan datorn.
Ett inlägg om matställen i Sevilla är på gång, efter en fråga jag fick i kommentarsfältet, men det blir senare för strax ska Disa och jag åka på picknick :-)

Tänkte nämna, att det finns gamla inlägg att läsa, för den som sitter lite sysslolös och uttråkad kanske. Min första blogg var på Resedagboken, en stor bloggportal för resenärer. Jag åkte till Bolivia för att volontärarbeta. Eller främst var det ett utbytesprojekt som International Cultural Youth Exchange hade.
Jag kunde ingen spanska och hade knappt rest och skulle åka till Bolivia för att stanna där ett år. Nu blev det lite mindre, det var när mamma blev sjuk och då var jag hemma några månader tills situationen blev bättre.
I alla fall. Jag håller på att samla upp mina gamla inlägg och sparar dem här i bloggen, ifall resedagboken en dag försvinner. Jag vill ha dem hos mig.
När jag nu läser inläggen innan jag kopierar över dem tänker jag, att vad illa skrivna de är! Vad dum jag var! Vad mycket jag inte fattade! Tänk om jag hade kunnat göra om samma resa i dag, så annorlunda det hade varit!
Fast mycket av det jag vet och kan lärde jag mig ju under det året. Till exempel vad det innebär att hamna i ett land utan möjlighet att kommunicera förrän man har lärt sig landets språk.
och jag tänker, att vad mycket jag inte skrev. Vad annorlunda bloggen hade sett ut nu.
Men den resebloggen var för de närmsta kompisarna och familjen, och de fick veta ändå, genom telefon till exempel.
Resan inleddes med ett veckolångt välkomstläger för alla oss utlänningar som kom till Bolivia för att stanna ett år. Det var vid Titicacasjön uppe i Anderna, och jag hade aldrig frusit så tidigare, vad vid isolerade hus och element som jag var. Jag hade heller aldrig upplevt en sådan stjärnhimmel, eller elektriska duschar eller att bli bjuden på mat av ursprungsbefolkningen, som lagt frystorkad potatis, bönor och en massa olika saker på ett långt, färggrant skynke på marken.
Efter lägerveckan destinerades jag och en tyska till Tarija i södra Bolivia, nära gränsen till Argentina. En 24 timmars lång bussresa. Vi fick varsin värdfamilj samt äldre dam som kontaktperson.
Tyskan trivdes inte alls hon sitt äldre par och fick en kraftig kulturchock och blev deprimerad. Jag hade fantastisk tur med min familj, som bestod av en mycket vänligt par, en moster och en son som inte var så mycket äldre än jag själv. Samt en gift dotter i Sucre, men henne träffade jag inte då, utan först när Jesús och jag åkte till Bolivia innan Disa blev till.
Den här familjen lärde mig spanska, ord för ord. Det var stor frustration från mig som inte kunde göra mig förstådd, berätta eller fråga saker, men jag lärde mig spanska. Från första kvällen, då min värdmamma stod med mig ute i pation och pekade på månen. Luna, sa hon gång på gång, tills jag lärde mig att luna betyder måne.
Moster Marta lärde mig alla ord för mat, för vi lagade mat tillsammans.

Efter uppehållet i Sverige fick jag en ny destination och hamnade i djungeln. Det blev väl något konstigt, jag skulle jobba på ett hotell, men jag älskade att vara där så jag sa inget.

Den som börjar läsa gamla Boliviainlägg (kolla på år 2004) kan ju hoppa över början, som förmodligen är tråkig för alla utom mig själv.
När de 98 Boliviainläggen har sparat (är på drygt 20 nu), fortsätter det med de första bloggarna från Spanien, som också skrev hos Resedagboken.

måndag 18 september 2017

Frukost i bergen



Det är andra veckan av inskolning för Disa. Den här veckan går hon i den tidiga gruppen och slutar redan kl 10.30, och eftersom jag ändå inte kan jobba när jag är själv med henne så passar vi på att hitta på något kul. I dag åkte vi till utsiktsplatsen och åt frukost.
Vi startade på Mercadona coh köpte crossianter, juice, hallon och lite annat gott, och tog den skruttiga vägen ner, den som går precis till vänster om mataffären. I tre och en halv kilometer är det en bucklig skruttväg, och asfalten är bra igen är man framme.
Det har byggts en liten plattform i sten med räcke, och där stod vi och beundrade utsikten över bergen. Sedan satte vi oss på det översta av de två trappstegen och åt.
Åh, vad jag tycker om att bo här!


söndag 17 september 2017

Internationellt uttal av namn

I Språket i P1 (11/9) talades det om uttal av det egna namnet. En lyssnare undrade varför så många svenskar presenterar sig med ett mer internationellt uttal av sitt namn när de är utomlands.

Jag ändrar mitt namn här i Spanien. Jag försökte använda det svenska uttalet i början, men fick inse mig besegrad. Det fungerar inte. Ingen fatta vad jag säger och upprepar frågande gång på gång och testar om de uppfattat rätt. Jag behöver helt enkelt göra mig förstådd. Så istället för att lägga betoningen på N (aNNika) har jag förspanskat namnet, som för övrigt inte finns i spanskan, till annIka, som påminner om deras Anita. I spanskan brukar man inte ha betoning i första stavelsen på namn.
Med Jesús blir det samma sak, fast omvänt. Ingen fattar vad jag säger om jag uttalar hans namn som här: hesoo. Eller schesooos. Många tolkar det som det kända José, ingen gissar rätt på Jesús. Mamma lärde sig aldrig vad han heter och sa José, och en släkting som vi brukar träffa har samma problem. Jesús är för övrigt okej med att man säger Jesus.

I programmet tas upp att forskning visar att de som har anpassat sina namn lyckas bättre i arbetslivet än andra. Och invandrare i USA har lyckats mycket bättre när de har amerikaniserat sina namn.

Språkvetare Ylva Byrman tog också upp att det finns saker som inte går att uttala på det egna språket. Finska bolaget för radio och tv YLE till exempel. Hur uttalas det? Yle eller yLLe? Inget av de båda. Det uttalas med både kort vokal och kort konsonant. Det är en kombination som inte finns i den svenska prosodin.

Jag skulle gärna ha svenskt uttal på mitt namn, men inser att det fungerar inte. Det viktiga är ju att göra sig förstådd.


Hur gör ni med era namn när ni reser/bor utomlands?


Mer om namn:
Missförstånd med Disas namn
Religiösa, spanska namn
Inga mellannamn i Spanien

lördag 16 september 2017

En pappa som slår

Disa hade kommit upp ur barnpoolen, hon frös så hon skakade och satt invirad i en handduk i mitt knä. Hon släppte inte den arge pappan och hennes nye, treårige klasskamrat med blicken. Den treårige pojken hade ställt sig mitt i den lilla poolen och tittade även han på pappan.
- Kommer du inte hit nu får du smäll!
Den lille pojken fortsatte att titta men rörde sig inte.
- Jag räknar till tre! Ett... Två... Du kommer genast upp, hör du det? Kom hit!
Pappan pratade så högt, nästan skrek, att Jesús från andra änden av området hade lagt ner sin bok och hörde vartenda ord.
Nu fick pappan nog, kom fram till pojken på två kliv och smällde honom hårt i rumpan. Drog upp honom hårdhänt i ena armen och smällde till honom en gång till. Sedan drog han med sig lille Pedro bort till trappan, där han fortsatte att skälla och hota med att de skulle gå hem. Och där satt de, den arge pappan och den lille pojken som straffades med att tvingas sitta stilla och inte få bada medan den två år äldre brodern lekte och plaskade och uppförde sig som om ingenting hade hänt, eller hände. Han gick bort till den bistre pappan då och då och skojade och pratade som vanligt, vilket tillsammans med att Pedro inte reagerat på ilskan och smällarna fick mig att starkt misstänka att det här är en pappa som slår, på riktigt. Det här var ingen tillfällig smäll.

Disa släppte dem inte med blicken. Jag förklarade för henne att den pappan gjorde något väldigt dumt. Pappor och mammor får inte slå barn. Aldrig.
Efter en lång stund gick pappan hem med pojken, som inte hade fått bada, och ägnade uppmärksamhet åt den femårige brodern. De gick tillsammans till stora poolen där pappan på macho-vis simmade snabbt och skickligt fram och tillbaka och blev påhejad av barnet, och lekte på sina egna villkor med honom en stund innan de gick hem.

Jag kunde inte sluta tänka på det här. Tänkte på lille Pedro, Disas nye klasskamrat, och hans bror. hur har de det där hemma?
Och jag tänkte, att visst har vi det stökigt, och diskbergen verkar aldrig försvinna, och hälften av resväskans innehåll ligger fortfarande på hallgolvet, och ibland tappar jag tålamodet och blir arg, men... Det finns mycket, mycket värre hem att växa upp i.


Vet ni vad pappan blev arg för, förresten? Jo, att treåringen fyllde sin lilla gula leksaksvattenkanna med poolvatten och hällde det på marken. Och inte slutade med det när pappan sa till.


Personerna på bilden har inget med saken att göra.

fredag 15 september 2017

Min spanske svärfar har köpt... ketchup!

Min 76-årige svärfar är en typisk äldre andalusisk man, som inte kan tänak sig att äta något annat än traditionell, spanska mat.
Att han lagade hamburgare åt oss i somras förvånade mig så mycket, att jag funderade i flera veckor på varför han hade gjort det (de godaste hamburgare jag ätit, för övrigt.)
När vi återigen fick hamburgare hemma hos honom var det inte hamburgarna som förvånade mig mest, utan att Juán hade köpt ett tillbehör. Hamburgerbröd, tänker ni, men det vägrar han (vilket innebär att det är biffar vi får, men han säger hamburgare). Däremot tog han fram... en flaska ketchup!
- Det här är en slags tomatsås, förklarade han för mig.
- Man kan ha det till hamburgaren. Jag har i lite i smeten också.

Dagen därpå nämnde han att han tittar på flamenco på youtube i mobiltelefonen.

Vad blir det härnäst?




torsdag 14 september 2017

Skolstart för treåringen

- Ja är sto, säger Disa, och på sätt och vis är hon det, stor. Tre år fyllda, då börjar man skolan här i Spanien. Educación infantíl. Jag skulle nog säga att det är ungefär som svensk förskoleklass. Barnen går här i tre år, lär sig ofta både att läsa och skriva och siffror, och en massa annat, men det leks också.
Denna skola för små barn är inte obligatorisk, men alla barn går här. Till skillnad från dagis är det kostnadsfritt (såvida man inte väljer en privat skola) och något annat finns inte för barn medan föräldrarna jobbar.

Förra veckan tog jag med Disa till hennes nya skola, med ursäkten att jag behövde titta på elevlistorna (de olika grupperna, vilken lärare de skulle få, klassrum, tider...) som sitter uppsatta, men egentligen var det mest för att Disa och jag skulle bekanta oss med skolan tillsammans, i förväg.
Det var bra att vi gjorde det. Disa lekte på den stora skolgården med lekstugor och lite av varje, och fick träffa sin lärare Virtu, en liten blond dam som verkar bra (och som alla talar gott om) och fick se sitt klassrum, där det finns leksaker och färger och en massa roligt runt bänkarna.
Även om Disa blev blyg när vi träffade Virtu tyckte hon så mycket om skolan att hon blev jättearg senare på eftermiddagen över att vi inte åkte dit igen.

Något som jag tycker mycket om på den här skolan är deras inskolning. På dagis är det ofta bryskt, föräldrar får inte komma in och inskolningen består av att man lämnar barnet ensamt bara en eller två timmar de första dagarna istället för heltid (5 timmar). Här får vi föräldrar följa barnen till klassrummet, hämta där också, och barnet är i skolan med bara halva gruppen under en och en halv timme de två första veckorna.
Jag har bara sett ett barn gråta här. I Jesús skola, där inskolningen är mer traditionell (lämna vid skolporten, ensamt barn följer med läraren in, längre dagar) gråter nästan varenda treåring.

I går var Disas tredje inskolningsdag och hon gick rakt in i klassrummet och fram till Virtu själv, utan att säga hej då. Hon är glad och säger själv att hon har haft roligt och att det ska bli kul att gå tillbaka nästa dag. Helt annorlunda mot dagis, där hon aldrig trivdes. Vi märkte det på henne.

I måndags var det informationsmöte för föräldrarna. Vi satt på pyttesmå stolar i klassrummet och fick papper att fylla i om barnet och familjeförhållande, pricka i om barnet ska ha religion eller inte (alltså katolsk lära), välja föräldrarepresentant, samla in pengar att köpa barnens material för, förslag på hur födelsedagar kan uppmärksammas i skolan, när läraren är tillgänglig för föräldrasamtal, idrottskläder på torsdagar, att inte mors och fars dag firas utan Familjedagen, att om barnet kommer tio minuter för sent får det stanna med rektor fram till rasten klockan 11.30 för att inte störa lektionen, och så vidare.

Jag kan inte jobba under Disas inskolning. Å andra sidan är den viktig för henne. Och oss. Vi lär oss nya rutiner alla tre. Som att hon MÅSTE lära sig att äta frukost, och vi måste ta bort hennes siesta. Skolan har samma tider som dagiset: 9.00-14.00. Varje dag ska barnen ta med något att äta på rasten 11.30-12.00 (kommer Disa äta något???), enligt ett bestämt schema, till exempel smörgås måndagar, frukt tisdagar och så vidare. När jag hämtar Disa kl 14 går vi hem för att äta lunch. Under goda omständigheter är hon klar vid 15, men förmodligen senare. Att därefter lägga henne och få henne att somna, tja, det blir minst sagt en sen siesta. Men när hon inte sover blir hon för trött för att äta middag.

Ändå... Det känns bra. Jag tror att Disa kommer att fortsätta trivas, och få kompisar. Spännande!



onsdag 13 september 2017

Varmt eller kallt väder, det är relativt...

Jag går bakom en liten grupp mammor och mormödrar som också lämnat barn på skolan.
- I dag fläktar det i alla fall. I går var det vindstilla, och så hett!
- Ja, och därinne på skolmötet i matsalen, hu! Med alla människor, och värmen. Det märktes inte att fönstren och dörren var öppna.
- Men senare i veckan ska det komma en köldvåg.
- Ja, jag hörde det! Usch!
- Det är hopplöst den här tiden. Man behöver kläder för både värme och kyla. Alla kläder i garderoben behövs. Ena dagen är det varmt, andra dagen kallt.


Jag tyckte att den där köldvågen lät lovande och kollade genast väderprognosen när jag kom hem. Aracena, Aracena... där... Jaha. Maxtemperaturen ska pendla mellan 24 och 25 grader under veckoslutet. Nattempen kan sjunka till 11 grader.
Det är ju relativt vad som anses vara köldvåg och inte.

tisdag 12 september 2017

Moskén på berget



Det blev en alldeles perfekt söndag, en sådan där fin som får en att önska att det vore söndag hela veckan.
Vi drog upp lite lösa planer medan vi vaknade till efter en sovmorgon, och började dagen med frukost ute. Stället är inte fint, med utsikt mot parkeringen till Lidl och Mercadona, men det struntar man i när man sätter tänderna i det mjuka, rostade brödet med olivolja, salmorejo och patanegra-skinka. Bästa starten på en utflykt!
För utflykt blev det. Vi åkte till Almonaster la Real, som vi inte varit i på länge. En av alla vackra byar här i Aracenabergen.







Från Almonaster utgår flera vandringsleder. Vi gick en av dem en gång innan Disa fanns, och den turen glömmer vi aldrig. Lätt stod det att den var i guideboken. Jag tycker aldrig att det är lätt att bestiga ett högt berg, men kan gå med på att det hade gått lättare om vi inte tagit fel väg.




Men nu kom vi inte för att vandra, utan för att se moskén högst uppe på kullen.
Disa älskade den. Hon tvättade händerna gång på gång i vattnet vid ingången, där man ska tvätta sig före bön, och sprang in och ut.




Platsen där moskén ligger har varit helig långt tillbaka. här har både romare och visigoter haft heliga tempelbyggnader, och morerna använde delar av visigoternas basilika från 500-talet när de byggde sin moské omkring 800-900-talet. Den står för övrigt innanför murarna till en gammal borg.
När trakten blev kristnades igen byggdes ett högt klocktorn bredvid, där man brukar kunna klättra upp och få en otrolig utsikt över bergen. Det var stängt nu, och tur var vl det, för Disa i det farliga tornet utan skyddsräcken är ingen bra idé.

På hemvägen, strax efter Galaroza, stannade vi till och köpte frukt och grönsaker. En gammal man och kvinna hade ett litet grönsaksstånd med parasoll vid vägen. Det var lunchdags, och de hade dukat upp till lunch på en upp och nedvänd låda mellan sig i skuggan av ett fikonträd, där de satt när vi kom. Vi köpte gula aprikoser, äpplen, jättestora tomater, potatis och en frukt som jag, när jag fick provsmaka, inte visste om det var äpple eller päron, men goda var de! Små knubbiga auberginer fanns i en låda, och kål, men det behövde vi inte.

Disa hade somnat i bilen och sov vidare i soffan medan Jesús och jag grillade sardiner, räkor och ibericokött, och gjorde en tabbouleh som tillbehör.

Eftermiddagen och kvälllen förflöt lika behagligt. Jag tog hand om växterna, som blivit illa behandlade av dem som vi lämnade bort dem till för vattning under semestern (men finns det liv finns det hopp, och nästan alla lever), några maskiner tvätt, lite disk och plock, snygga till bilen inför besiktningen, luskamning för säkerhets skull inför skolstarten...

En väldigt behaglig söndag.





Tips: Den andra helgen i oktober är det Jornada de Cultura Islámica
Förra året åkte jag dit själv på kvällen och det rä ett av mina bästa minnen från hsten. Det rä på kvällen man ska dit, när det rä mörkt och lite folk ute. Det rä magiskt1

måndag 11 september 2017

Hemkomst

Hej gänget!
Det blev en lång bloggpaus, som beror på att jag inte har haft internet. Men det var skönt att inte använda dator alls, det blev så mycket dator innan semestern.
Resan från Sverige blev jobbig. Sex timmars sömn på två dygn. Upp klockan fyra för att åka till flygplatsen. Disa, som somnade jättesent, somnade inte om efter detta. En övertrött Disa är en mardröm, en unge som springer iväg, gärna in i stora folkmassor på flygplatser, och som får ilskeutbrott och ramlar och slår sig i ett.
Andra planet, Bryssel-Sevilla, var dessutom försenat. Snäll flygplatspersonal körde Disa ett varv i vänthallen med flygplatsbilen. (Varför finns det inte lekplatser på alla flygplatser?) Sedan somnade hon innan planet ens hade lyft.
Hennes farfar väntade på oss i Sevilla. Disa har längtat efter honom. Han såg oss, där han stod och väntade tillsammans med alla andra som väntade på passagerare som landat, när vi gick mot bagageutlämningen, sprang in genom utgången med ursäkten att Disa inte kunde vara själv när jag tog våra väskor, men egentligen hade han bara bråttom att träffa henne, och stod och höll henne medan jag tog våra väskor från rullbandet. Alla kom fram.
När vi pusslade in allt bagage (nästan 55 kilo fördelat på stor resväska, stor ryggsäck och två handbagage, ja, och så hade vi Disas vagn...) tänkte jag, att jag är inte speciellt stark, men seg som får med mig allt det här på egen hand.
Den varma, fuktiga luften som slog emot oss. Svetten som började rinna. Eukalyptusträden som vi körde förbi, som fick mig att känna att vi hade åkt mycket långt söderut.
Jesús som väntade på oss i Triana, där hans pappa bor. Vad gjorde han här? Disa och jag skulle åka hem på egen hand efter lunch och siesta var det tänkt. Men han kunde inte vänta flera timmar till på att träffa oss. Träffa Disa. Han har aldrig varit ifrån henne så länge som nu, en vecka.
Jag var trött och ville vara någon annanstans. I Sverige. Vad gjorde jag här?
Men jag avkyr städer, det är bara så. Jag avskyr storstäder. Jag fungerar inte där. Det började kännas bättre när vi åkte vår egen väg hem. Förbi stora hagar med svarta tjurfäktningstjurar som gick och betade. Vita hus. Berg. Kaktusar och stenekar.
Hemkomsten blev bättre än jag trott, med tanke på att vår Pip inte fanns där längre.
Och säg det som en tapasmiddag ute på underbart vackert litet torg, med en porlande fontän dessutom, inte kan ordna. Det började bli mörkt när vi gick mot Plaza Doña Elvira, den vackraste platsen att äta på i Aracena, tack vare de lilla torget. Det är så vackert. Tänk att vi bor här!
Och när vi gick dit mötte vi damen i leksaksaffären, som berättade att spöket som vi beställde i juli till Disas riddarborg hade kommit.
Då kände jag, att Aracena är en väldigt bra plats att bo på. Skönt att komma hem!

ny gadget

ny gadget